USA behöver ändra sin självbild
Var det självförsvar när en vit polisman sköt ihjäl en obeväpnad svart tonåring?
Upploppen och protesterna handlar väldigt lite om sakfrågan.
Bråken är priset USA får betala för att man inte förmått bryta segregering och rasism i det amerikanska samhället.
De flesta är inte ett dugg intresserade av vad som egentligen hände under de tre minuter det tog från att polismannen Darren Wilson stoppade tonåringen Michael Brown tills han sköt ihjäl honom.
Majoriteten redan en bestämd åsikt baserad på vittnesmål, rykten och det faktum att Wilson är en vit polisman och Brown en svart, obeväpnad tonåring.
När lekmannajuryn bestående av tre svarta och nio vita jurymedlemmar fällde utslaget att det inte finns skäl att åtala polismannen var det signalen till svarta över hela USA att gå ut och protestera. Redan minuter efter utslaget sattes byggnader i brand i Ferguson, Missouri där dödsskjutningen skedde i augusti.
Juryn har hört över 60 vittnen, granskat obduktionsrapporter och annan bevisning. Ett antal vittnen har ändrat sina berättelser sedan de ställs inför fakta från obduktionen.
Juryns slutsats att det inte finns några skäl att åtala polismannen vill många svarta inte acceptera.
Symbol
Michael Brown har helt enkelt blivit en symbol för uppfattningen att vita polismän kan döda svarta män utan att det får några följder. De svarta känner sig förföljda av polisen och har fakta bakom sig när de hävdar att de oftare än vita blir stoppade av polis och föremål för undersökning. Denna form av rasdiskriminering är förbjuden i lag men förekommer dagligen över hela USA.
Tänk för ett ögonblick att Darren Wilson också varit svart. Då hade få reagerat lika våldsamt över dödsskjutningen. I USA är dödligt våld från polisen betydligt vanligare än i Sverige. De flesta hade utgått ifrån att Wilson handlat i självförsvar.
Det är rasdimensionen som tillför det explosiva inslaget.
För trots att det gått 50 år sedan medborgarrättslagar infördes för att sätta stopp för rasism och rasdiskriminering så lever den stora majoriteten svarta i egna bostadsområden där det bor få eller inga vita.
Varje gång jag reser i USA slås jag av hur enormt segregerat samhället är.
Amerikanska drömmen
Det finns medelklassområden där svarta och vita bor tillsammans men de är fortfarande undantag snarare än regel. Rädsla och misstänksamhet ligger hela tiden på lut.
Vita medelklassamerikaner ser USA som ett rättvisst samhälle där alla har samma möjligheter. Det gäller bara att jobba hårt så blir man belönad.
Majoriteten svarta ser samhället på ett helt annat sätt. Ett samhälle där de vita sitter på stora delar av makten och de svarta måste kämpa mycket hårdare för att ta sig upp på samhällsstegen.
Den strukturella rasismen börjar tidigt. Skolor där svarta går håller generellt mycket sämre standard i undervisningen. Många går ut skolan med usla eller inga betyg. Från den positionen är det väldigt svårt att uppfylla den amerikanska drömmen.
Tändande gnista
Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot delar av den vita medelklassen men fattigdomen bland svarta är fortfarande mycket större. I Ferguson lever 22 procent av de fattiga under fattigdomsgränsen.
Svarta är grovt överrepresenterade i landets fängelser.
I ett större perspektiv har förbättringen av rasrelationerna gått kraftigt framåt sedan 60-talet. Svarta behöver inte längre sätta sig längst bak i bussen. USA har en svart president. Mycket har hänt.
Men USA behöver ändra sin självbild och inse att man trots alla framsteg fortfarande har grava problem med rasdiskriminering och segregation.
Rasismen har historiska rötter som går tillbaka till slaveriets dagar. Innan de rivits upp helt och hållet så kommer dödsskjutningar som den av Michael Brown att bli tändande gnistor.