Att flyga ger mig molande dödsångest
Sedan ett halvår arbetar jag som resereporter i TV4:s När & Fjärran, vilket är ganska idiotiskt med tanke på hur flygrädd jag är.
Flera dagar innan jag ska flyga känner jag en molande tandvärksliknande dödsångest. Denna rädsla har blivit värre med åren – numera hjälper varken alkohol eller de piller min skumma läkarkontakt ibland skriver ut.
Jag hatar alla delar av flygandet, men starten är ändå värst. En pilot berättade en gång för mig att det är när planet lyfter från marken som piloten kräver maximalt av sina motorer och det skulle han inte ha sagt.
Genast började jag tänka på hur jetmotorerna ursinnigt arbetar sig upp i ett högvarv som de egentligen inte är skapade för att klara. Och vid varje start ser jag numera inom mig hur piloten där framme svettas, drar i spaken för livet och skriker i panik: ”Kom igen nu! Lyft, god damn it, lyft!”.
Själv sitter jag ofta med knutna, vitnade nävar och lyssnar på ljud i planet. Jag har lärt mig alla ljud som finns – när hjulen fälls upp, när vingklaffarna fälls ner, när piloten släpper på gasen.
Varje nytt ljud jag uppfattar är först en dödsfara – sedan en lärdom. Ofta sitter jag också och betraktar andra passagerare. Vissa flygrädda blir lugnade av att se de övrigas obekymrade uppsyn.
Själv blir jag bara förbannad.
Häromdagen satt jag på Sturup och skulle flyga till Arlanda. Piloten hade just sagt ”cross check and report”, vilket är flyg-lingo för ”nu kör vi”. Snett framför mig satt en man i lejongul kostym och läste morgontidningen. Och jag kan inte beskriva hur mycket jag hatade den mannen.
Planet skulle just lyfta, det fanns mycket stor risk att vi alla skulle dö och han satt obekymrat och läste morgontidningen. Vilken idiot.
Det är vid sådana tillfällen jag ibland kan önska att planet faktiskt störtade och vi alla dog. Då kunde jag springa fram till honom några ögonblick innan vi rammade bergväggen och skrika: ”Vad sa du nu då? Nu läser du inte morgontidningen längre, va, nu när du snart ska dö!”
Efter många år av hånande från vänner har jag ett stort behov av att någon gång kunna säga: ”Vad var det jag sa.”
Min poäng är denna: flygrädsla är inget man ska bli av med, flygrädsla är något man borde lära ut till andra. Att känna fruktan är den enda sunda inställningen ombord på ett plan.
Jag önskar att alla ni passagerare där ute som tar flygandet med happy-go-lucky-attityd, kunde lägga ifrån er era morgontidningar och inse att döden faktiskt är närmare än vad ni tror.
Måndag: Nätkrönikan Tisdag: Carolina Gynning Sara Kadefors Onsdag: Jennie Dielemans (Stockholm) Erika Johansson (Göteborg) Kitty Jutbring (Malmö) Torsdag: Nätkrönikan Fredag: Alex Schulman