Min psykolog vill att jag känner efter
Jag anländer försenad till min psykolog. Jag smyger in och sätter mig mittemot honom, som om jag vore elev och sen till lektionen. Jag sitter i en svart skinnfåtölj. Den kompromissar gärna med mig, fåtöljen, jag kan böja den så att jag nästan ligger ner. ”Förlåt att jag kom lite sent. Moppen pajade på Sveavägen”, säger jag. Han tittar på mig. ”Vad kände du då?” Jag förstår inte vad han menar. ”När moppen pajade. Vad kände du då?”, frågar han igen.
Vi talar mycket på det sättet. Han vill att jag känner efter. Rummet vi sitter är litet, som ett studentrum. Det doftar kaffe här inne, men han bjuder aldrig på något. Han bjuder bara på doften av kaffe. Framför mig på bordet ligger ett paket med servetter. De är till för gråtarna. ”Du tror väl inte att jag ska börja lipa, hoppas jag”, säger jag. Han tittar ner på servetterna. ”Det kan vara bra att gråta ibland”, säger han.
Jag frågar vad vi ska prata om i dag och han frågar mig vad jag vill prata om. ”Ska vi inte tala om min barndom”, säger jag och fnittrar. ”Berätta om din barndom”, säger han. Han uppfattar inte att jag skämtar. ”Äh, jag vill inte tala om min barndom.” Vi sitter tysta. Jag ser mig omkring. Bokhyllor fyllda av Jung och Freud. På golvet ligger två tygdockor med bokstäverna ”A” och ”B”. Bra att ha för någon typ av rollspelsövningar, kan jag tänka.
En tavla på väggen, fylld av obestämbart kludd och jag tänker: ”Ärvd finkonst eller barnbarnet Arvid som fått gå loss med oljefärgerna?” Det är omöjligt att se. ”Tavlan hänger snett”, säger jag. ”Hur ser du på det”, frågar psykologen. Hur jag ser på det? ”Ja, att den hänger snett och att den måste hängas rätt”, säger jag. ”Stör det dig”, undrar psykologen. Jag funderar. Stör det mig? Nej, det stör mig inte. Kanske har psykologen en slug plan med det hela. ”Har du hängt den snett med flit”, frågar jag. Psykologen tittar på tavlan och så tittar han på mig. ”Nej, nej. Jag har väl kommit åt den på nåt sätt.” Jag nickar. Och vi sitter åter tysta.
Och sådär sitter vi och småpratar och sen är timmen slut.
”Jaha-jaha”, säger jag när jag reser mig ur stolen. ”Jaha-jaha”, säger psykologen. Jag tar på mig jackan och ger mig ut i det ronniesandahlska regnet. Och min första tanke: ”HA! Han bräckte mig inte den här gången heller! The Schulmeister är för stark för att knäckas!” Min andra tanke:
”Jag skulle behöva gå till en psykolog inför mina möten med min psykolog.”