Som en magnet lockar det sjuka ögat stirrblicken
Jag hamnar i en konversation med en vindögd man. Det är en magnifik vindögdhet han förfogar över, denne man. Hans friska öga är fast riktat mot min person. Det sjuka ögat är fäst någonstans en meter snett till höger över mitt huvud. Jag tittar på honom när jag pratar och gör vad jag kan för att låtsas som just ingenting. Som man ju gör i såna lägen, inte sant.
Men det sjuka ögat fascinerar mig av någon anledning. Jag dras till det på ett magnetiskt sätt. Det är mycket besvärande. Jag tänker hela tiden: ”Får inte stirra! Får inte stirra!” Det är som när man möter en dvärg på gatan. Man vill ju egentligen tvärnita, peka på den lille och ropa: ”Titta! En dvärg!” Men det gör man inte. Man vill inte utsätta någon för obehag. Man vill visa dvärgen respekt. Därför passerar man gärna dvärgen lite avmätt så där, med en blick som säger: ”Dvärgar? Äh, dem ser jag varje dag.” Och precis på samma sätt förhåller det sig med den vindögde mannen som står framför mig.
Det är av yttersta vikt för mig att se till så att han inte får för sig att jag tar någon notis om att han faktiskt är vindögd. Det är löjligt, det inser jag, för det här är en vindögdhet av bibliska mått och egentligen borde man bara göra sig kvitt situationen genom att kommentera den. ”Den var inte dålig, hörru”, kunde man säga och jag är säker på att den vindögde inte skulle misstycka. Han skulle kanske till och med känna lättnad och viss glädje över att folk inte gör sig till hela tiden. Men jag kommenterar den inte alls.
Jag riktar allt mitt fokus på att låtsas som absolut ingenting. Därför spänner jag blicken i det friska ögat och hoppas att jag kommer undan med det. Det handlar inte längre om vad jag tycker och tänker om honom eller hans öga. Det handlar om vad jag TROR att han tycker och tänker om vad jag tycker och tänker. Det är av yttersta vikt för mig att han inte tror att jag tycker att han ser konstig ut.
Så där tänker vi nog lite till mans i vardagen. Jag berättar senare på kvällen för min fru om mitt möte med den vindögde och om min desperata vilja att låtsas som om det regnade. Och Katrin säger: ”Det där utsätts säkert du själv för varje dag.” Jag frågar vad hon menar. Hon visar sina tänder i en oerhörd grimas och går till vardagsrummet för att titta på tredje säsongen av Lost.