Misstag och kritik – Säpos tuffa höst
Om bombmannen lyckats hade Sverige fått sitt eget 11 september med Säpo på sidlinjen
Säpo har det inte lätt.
En tuff höst har dominerats av misstag och kritik.
Hur skiljer säkerhetspolisen "dårhoten" från de verkliga?
Problemet illustreras av polisens ingripande vid ett misstänkt bombhot i Göteborg den 30 oktober. Säpo bedömde hotet som trovärdigt och ledde Göteborgspolisens operation.
Ett antal besökare hålls instängda i en moské under tre timmar. Maskerade och tungt beväpnade poliser bryter sig in på fyra adresser och griper under brutala former fyra män som de vill förhöra. Vettskrämda barn och fruar tvingades bevittna gripandena.
När krutröken skingrats visar det sig att männen är oskyldiga.
Säpo försvarade sig med att hotet var så allvarligt att de var tvungna att agera. Bättre gripa några oskyldiga än att riskera ett sprängdåd med många döda.
– När sådana här saker händer försvårar det vårt arbete med att motverka radikalisering bland muslimer i Sverige, säger Mahmoud Aldebe, generalsekreterare i Sveriges muslimska förbund.
Hotnivå
En dryg månad tidigare höjde Säpo den generella hotnivån i Sverige, från lågt hot till förhöjt hot. Något man offentliggjorde långt senare i kryptiska ordalag. Hotet var "specifikt" men "inte akut".
Säpo fick kritik för att man offentliggjorde att hotet ökat men samtidigt vägrade säga ett ord om vad det var som låg bakom.
Från anonyma källor i andra länders säkerhetstjänster framgick att källan till alltihop verkar ha varit en tysk misstänkt terrorist som fångats i Afghanistan och avslöjat planer al-Qaida hade att skicka grupper av terrorister till Europa för att utföra attacker mot hotell och järnvägsstationer, liknande terrordådet i Bombay 2008.
Efter några veckor verkade de flesta ha glömt hoten. Spred den tyske terroristen medvetet falsk information? Skröt han bara? Eller smäller det om en vecka?
Kraftfullt
Säpos dilemma är att ur floden av terrorhot som kommer in varje vecka vaska fram de fåtal hot som verkligen förtjänar att tas på allvar.
Nonchalerar Säpo ett hot och det smäller blir det ett jäkla liv. Agerar Säpo kraftfullt men det visar sig vara falskt alarm är det nästan lika illa. Som i Göteborg.
"Damned if you do, damned if you don´t".
Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab kom aldrig upp på Säpos radar trots att han var öppen med sin stränga religiositet och att det fanns andra ledtrådar. Vilket inte kan betraktas om något annat än ett misslyckande.
Tänk för ett ögonblick tanken att han lyckats detonera sin dödliga last på Stockholm Central eller på ett varuhus. Då hade Sverige fått sitt eget 11 september med Säpo på sidlinjen.
Hemligt
Mycket av det Säpo gör måste vara hemligt men behöver de alltid vara hemlighetfulla?
När jag ringer för att höra hur de bedriver sin terroristbekämpning meddelar informationschef Åsa Hedin att "vi kan inte ge någon djupare beskrivning av våra arbetsmetoder".
Kan hon möjligen på ett ungefär säga hur många presumtiva terrorister det är man håller koll på?
– Nej, jag vill inte ange något antal.
Säpo verkar arbeta efter chefsåklagare Tomas Lindstrands devis "vi avslöjar inte vad vi vet och vi avslöjar inte heller vad vi inte vet".
Dölja misstag
Det ibland nästan absurda hemlighetsmakeriet kan i vissa lägen skydda Säpo. De kan gömma sig bakom hemligstämpeln och dölja misstag. Men den kan lika gärna verka i motsatt riktning. Eftersom de inte anser sig kunna säga sanningen kan de heller inte försvara sig.
Nye Säpochefen Anders Danielsson har lovat ett öppnare Säpo men i det fallet får man nog ta till liknelsen med Atlantångaren som tar lång tid att vända.
Till och med Säpovänliga personer som terroristexperten Magnus Ranstorp tycker att hemlighetsmakeriet går för långt.
– De måste ge en bild av vad som hänt istället för att bara lägga locket på.