Klüft gör mig självisk och missunsam

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I helgen var det återigen dags för mig att våndas lite. Varje gång Carolina Klüft hoppar längdhopp så vet jag inte om jag vill se det eller inte. Jag vet att hon egentligen när som helst kan hoppa förbi mitt svenska rekord på 6,99 meter och att hon en gång har varit snubblande nära, endast två centimeter ifrån.

Själviskt, egoistiskt och missunnsamt är tre ord som inte låter speciellt trevliga.

Men herregud, det är ju just det som kännetecknar vad jag känner om Carro skulle hoppa sju meter.

Är det så farligt egentligen om jag skulle bli av med rekordet?

Det finns ju så mycket annat i livet som är av betydligt större vikt än att jaga centimetrar i en sandlåda.

Ibland tänker jag så och att det inte spelar någon roll om mitt namn försvinner från rekordböckerna och då känns det lite lättare, lite mindre prestigelöst.

Men så fort jag vet att det vankas längdhopp för Växjötjejen så sitter jag där och vågar knappt kolla när hon hoppar.

Vi som har följt Carros fantastiska tävlingar vet att hon har ett kroppsspråk som inte ljuger.

När hon lyckats med ett hopp eller ett kast så vet den euforiska glädjen inga gränser. Det hjulas, klappas i händer och görs obestämda skutt på stället och ett minspel som är obetalbart.

Just dessa moment efter en landning i sandgropen får mig att bita på naglarna innan resultatet kommer.

Jag har varit rekordhållare i den grenen sen jag var femton år och om det skulle suddas ut så skulle nog också en bit av mig försvinna. Men vad säger det egentligen att vara just svensk rekordhållare? Det är inte mer än en titel som vilken som helst.

Det är inte så att det står på mitt visitkort, och jag har ingen välkomnande röst på min telefonsvarare som talar om att man kommit till Erica Johansson, svensk rekordhållare i längdhopp.

Även om mitt företag råkar heta Longjump AB.

Det är klart att det man har gjort och levt i under så många år präglar ens livsstil även i dag.

Fastän det var sex år sedan jag gjorde min sista tävling kan jag fortfarande önska att jag fick stå där på ansatsbanan igen och känna ruset i kroppen.

Adrenalinet som pumpar och drivet i stegen som bär en framåt mot plankan.

En fotisättning med en perfekt plankträff, gott om tid att i luften förbereda sig för en landning.

Känna sandens mjuka rörelser och på ett smidigt sätt ta sig ur sandgropen. Känslan över att ha presterat ett nästintill felfritt hopp infinner sig i kroppen och man väntar spänt på resultatet.

Det händer att jag får uppleva detta även idag men då är det i drömmarnas värld.

Erica Johansson