”Herregud, de är ju bara barn”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-01
”Undrar vad som är värst egentligen”, frågar jag min svägerska där vi sitter vid matbordet.
”Jag undrar vad som känns jobbigast: att ha ett barn som slår eller ett barn som blir slaget.”
Hur vi än resonerar så finner vi inget direkt svar.
”De sparkade som om det gick att sparka hur hårt som helst, som på en trasdocka”.
Orden kommer från Riccardo Campogianis bäste vän.
Han är där, alldeles intill, när Riccardo misshandlas vid festen på Kungsholmen den där natten i början av oktober.
Ett drygt dygn senare andas Riccardo inte mer och ett liv, som knappt börjat, slocknar för gott.
Minns den där lördagsmorgonen, efter misshandeln.
”Jag säger upp mig som mamma nu”, säger en av mina bästa väninnor och gråter förtvivlat i telefon.
Bara barn
Hennes 17-åriga dotter har blivit hjälpt hem av kompisar, från samma fest, med ett söndersparkat knä, slagen blodig i ansiktet och med stora revor i själen.
I åklagarens gärningsbeskrivning läser jag om ett våld som ”medfört blödning i de mjuka hjärnhinnornas maskrum och därav uppkommen hjärnsvullnad och total hjärninfarkt”.
Skadorna gjorde att Riccardo dog.
Hur hårt som helst?
Ett söndersparkat knä?
En total hjärninfarkt?
Herregud, stönar jag.
De är ju bara barn.
Alla lika
De fem killarna som åtalas misstänkta för att i olika grad varit inblandade i, och skyldiga till, Riccardos död är alla födda 1991.
Precis som vår äldste son.
En av killarna är till och med född samma månad som vår Albert, bara tre dagar skiljer dem åt där i slutet av september.
De fem killarnas föräldrar är nog som jag och Alberts pappa, är vi inte alla ändå ganska lika?
De fem killarna är nog som min Albert, är inte alla killar i ettan på gymnasiet också ganska lika?
Livrädd
Det är när jag inser det som jag blir fullständigt livrädd. När jag tänker på hur snabbt livet kan falla samman.
De fem nu åtalade killarna kommer att leva resten av sina liv med händelsen på Kungsholmen natten den 6 oktober.
För killarnas föräldrar blir livet aldrig någonsin detsamma igen.
Och Riccardos mamma och pappa får aldrig mer stryka sin son över kinden och berätta för honom att de älskar honom.
Det går inte att mäta sorg och förtvivlan i tiogradiga skalor.
Det finns inget värst, att vara mamma till den som slår eller att vara mamma till det barn som blir slaget.
Det finns bara offer.