Snart kan vi ha fler flyktingar att vänta
Hur hemskt det än är kan inbördeskriget te sig som ett litet bekymmer för Sverige. Litet och väldigt långt bort.
Det är bara ett problem.
Risken är stor att Sydsudan snart står på vår tröskel i form av tusentals flyktingar.
När världens yngsta nation föddes 2011 svämmade optimismen över. FN, som såg landet som sin baby, satsade hårt på att Sydsudan skulle bli ett lyckat skyltfönster mot omvärlden. Här fanns chansen att med hjälp av oljeinkomster bygga upp ett av Afrikas och världens fattigaste länder till något som åtminstone liknade välstånd.
Det var mänskligt att bortse ifrån att landet alldeles nyligen, medan det fortfarande var en del av Sudan, avslutat ett över 20 år långt inbördeskrig med den norra delen av landet.
Goda nyheter är det ont om från de här breddgraderna. När de dyker upp har vi en tendens att gripa efter dem som en drunknande efter en livboj. Ändå tror jag att väldigt få egentligen är förvånade över utvecklingen.
När jag reste med en norsk hjälpsändning i södra Sudan 1991 fick begreppet fattigdom en helt ny betydelse. Sällan har jag sett ett samhälle med så total brist på allting. Människor på landsbygden åt nötter och rötter. Någon mat att köpa fanns inte. När det inte ens går att uppbringa en burk Coca-cola vet man att det är riktigt illa.
Vägar och kommunikationer var urusla. Det enda det fanns gott om var vapen.
Tyvärr går ränder sällan ur.
Om makthavare i ett land vant sig vid att det är med vapenmakt man talar med varandra så är det naivt att tro att man på några år ska lyckas förvandla ett fattigt land med en stor andel lågutbildad befolkning till en blomstrande demokrati.
Det är inte första gången omvärlden målar upp orealistiska förväntningar på unga nationer som får sin frihet. Se på Zimbabwe och andra forna kolonier.
När Eritrea lyckades bryta sig loss från Etiopien jublades det också. Nu har den svenskeritreanske journalisten Dawit Isaac suttit i fängelse i mer än 5 000 dagar utan rättegång. Han är långtifrån ensam.
I stället för demokrati är Eritrea nu en av världens främsta exportörer av flyktingar. Människor som flyr undan förtryck, umbäranden och en militärtjänst utan slut.
Sydsudan verkar vara på väg i samma riktning. Redan befinner sig över en och en halv miljon människor på flykt inom landet. Bara en tredjedel av dem får hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR.
Bristen på mat och säkerhet är stor. Inte ens läger som står under FN:s beskydd är fredade från de stridande parterna.
Det är ingen vild gissning att en del av de sydsudanesiska flyktingarna snart hamnar på den flyktingmotorväg som löper från östra Afrika upp till Libyen där smugglarna väntar. Det enda som hittills satt stopp är att de flesta sydsudaneser inte har råd att betala människosmugglare för att ta dem till Europa.
Förr i tiden var lokala konflikter lokala. Flyktingarna höll sig kvar i närområdet. Majoriteten gör fortfarande det men andelen som är beredda att ta de risker det innebär att försöka etablera ett nytt liv i ett mer välmående land ökar.
Förr fanns det inte på samma sätt upptrampade vägar in i Europa. I dag omsätter människosmugglarnas ligor miljardbelopp och marknadsför aktivt sina tjänster till de mest utsatta.
De som överlever resan över Medelhavet kan snart stå på Sveriges tröskel.