Inget hopp för (s) om snabb comeback
Lärdomar från Europa visar hur svårt det är att komma tillbaka
En blick ut över Europa ger inte mycket hopp om en snabb comeback för svenska socialdemokraterna.
Storbritannien, Danmark och Tyskland visar hur svårt sossarnas har att ta tillbaka förlorad terräng.
Frågan är vad som är det största problemet. Att socialdemokraterna inte längre har en politik som folkflertalet tror är bäst för landet? Eller att socialdemokratiska partier efter politiker som Tony Blair och Gerhard Schröder haft svårt att hitta tillräckligt karismatiska ledare som kunnat förpacka partiets politik på ett modernt och attraktivt sätt?
Redan före valet i Storbritannien i våras var det många inom labour som öppet ifrågasatte om Gordon Brown verkligen var rätt person att föra labour till en ny valseger efter Blairs framgångar.
Under själva valrörelsen blev kontrasten mellan den buttre Brown och de båda Obamakopiorna David Cameron och Nick Clegg smärtsamt tydlig. De öppna, entusiastiska och otvungna Cameron och Clegg mot stofilen Brown kunde bara sluta på ett sätt, med ett katastrofval för labour.
Från 1997 års 43 procent rasade labour till 29.
Uppslitande
Gordon Brown försökte ändå hänga sig kvar vid makten men avgick efter några dagar.
Sedan dess har labour genomgått en uppslitande ledarstrid mellan bröderna Miliband som den yngre
Ed överraskande tog hem. Än är det för tidigt att döma men under sina första knappa två månader som partiledare har han inte gjort större avtryck vare sig i politiken eller opinionsmätningarna. Labour har fått sin Obamakopia men räcker det för att komma tillbaka?
Liksom alla talar han om "förnyelse" men har svårt att konkret tala om vad det betyder.
Ännu mer deprimerande är det för socialdemokraterna att blicka mot Tyskland och Danmark där ingen positiv effekt kunnat skönjas efter flera partiledarbyten.
Franz Münterfering som tog över efter Schröder lyckades med bedriften att leda socialdemokraterna till ett historiskt uselt valresultat på strax över 20 procent. I slutändan blev det ännu en ny partiledare i Sigmar Gabriel. Han har knappast rosat marknaden och befinner sig ständigt i skuggan av Merkel. Tyska socialdemokraterna är i en fortsatt djup kris utan verklig politisk förnyelse.
Förnyelse
När socialdemokratiske ledaren Paul Nyrup Rasmussen förlorade valet 2001 tänkte han minsann inte avgå och som han sa "försvinna med svansen mellan benen". Istället lovade han förnyelse.
Ett år senare tvingade den interna kritiken ändå iväg honom. Nyvalde Mogens Lykketoft blev ingen succé. Partiet tappade ytterligare fyra procent och ligger nu runt 25 procent jämfört med över 40 procent under storhetsåren.
Efter valförlusten 2005 fick han gå. In klev istället Danmarks Mona Sahlin, Helle Thorning-Schmidt. Ändå blev det förlust i valet 2007 för flärdfulla "Gucci-Helle". De danska sossarna som med några korta undantag satt i regeringsställning från 1924 till 2001 är långt från regeringsmakten och tvingas istället titta på när främlingsfientliga Dansk Folkeparti agerar vågmästare.
Egentligen finns det bara två håll att blicka åt för svenska socialdemokrater som vill muntra upp sig.
Går vinna
I Grekland verkar Georgious Papandreou gå hem hos väljarna trots att - eller kanske tack vare - den föga avundsvärda uppgiften att med stora nedskärningar styra landet undan ekonomisk kollaps. I helgen vann hans parti kommunalvalen.
De norska socialdemokraterna har med den unge och karismatiske Jens Stoltenberg vid rodret lyckats hålla sig kvar vid makten. Efter att han tog över 2002 lyfte partiets valresultat från 24 procent till 35 i senaste valet 2009.
Av det kan man möjligen dra slutsatsen att dagens politik i mångt och mycket är en personfråga. Hitta en populär person som på ett modern sätt kan föra fram partiets politik så går det att vinna även för en socialdemokrat på 2010-talet.