”Vill de att vi ska dö ut?”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-16

Eskimåerna tvingas flytta sina hus – för över en miljard kronor

SHISHMAREF, ALASKA. Den globala uppvärmningens front går rakt genom Ardith och Johnny Weyiouannas by.

Sälfångsten minskar, stormvågor underminerar hus så att de faller ner i havet och när en ung man nyligen dog för att isen brast hamnade hela byn i chock.

62-åriga Ardith Weyiouanna växte upp i en jordhåla på tundran med ett fönster i taket.

– Man hörde varken vinden eller vågorna och det var så tryggt.

Ardith längtar till barndomens nomadliv med renskötsel och goda jaktmarker. Nu litar hon inte på naturen längre. Det beror på att klimatförändringen värmer upp Alaska tio gånger snabbare än resten av världen.

De flesta är eskimåer

När vi landar med det sexsitsiga flygplanet nära polcirkeln i Shishmaref får vi veta att det regnade för några dagar sedan. Det ska inte hända i december.

Byn ligger på en ö i väglöst land vid Tjuktjerhavet i Alaska. Nästan samtliga 587 invånare är eskimåer. En majoritet av dem är beroende av naturen för att överleva, därifrån hämtar de allt från hjortron till isbjörnar.

På morgonen hörs bara snöskoterknatter och skällande draghundar i byn. Till och med små skolbarn kör snöskotrar.

Känner sig inte trygga

Alla vi möter på byns snötäckta stigar hälsar och undrar var vi kommer från. Hus är julpyntade i glada färger. Kyrkan är byns centrum.

Men livet i Shishmaref är hotat. Människorna är på väg att bli klimatflyktingar. De förbereder sig för att lämna byn, eftersom de inte känner sig trygga längre.

Klockan fem en junimorgon 2007 gick telefonerna varma i byn.

24-årige Norman Charlie Koekok hade just kört sin snöskoter rakt genom havsisen på väg hem från en and­jakt och dött av nedkylning.

”Var chockartat”

– Det var så chockartat. Isen var dålig fast den inte borde ha varit det. Det är första dödsfallet i vår livstid som inträffat på det sättet, säger Ardith Weyiouanna.

I dag har två nyfödda pojkar i byn döpts till Norman, för att hedra den döde. Norman Stenek, åtta månader, är en av dem.

– Barn döps efter döda och antas ta över deras karaktärsdrag. Vår Norman ler ofta och är ­social, precis som den döde Norman, säger pappa Ken Stenek, 38.

Han är lärare i Shishmarefs skola och följer klimatförändringens effekter i byn.

– Höststormen 2004 var otrolig. Lufttrycket var starkare än när orkanen Katrina slog till mot New Orleans. Vågorna som slog mot lärarbostaden gick över taket, de kändes i hela byggnaden, säger Ken.

Han och ett 40-tal bybor evakuerade lärarnas tillhörigheter ur byggnaden under tre höststormar i rad:

2003, 2004 och 2005. Stormvågor drabbar byn oftare i dag än på 1960-talet.

Storm över istäckt hav skapar inga vågor, däremot över öppet hav. Eftersom havsisen lägger sig allt senare, piskar stormarna upp flera meter höga vågor in i byns norra front, där husen står ovanpå en sandbank. Sanden hålls ihop av permafrost. Men vågorna gröper ur frosten så att husen faller.

19 hus har flyttats

Sedan 1990-talet har 19 hus flyttats till andra delar av byn. Fem hus har vågorna tvingat på fall, rakt ner i havet.

Hittills har ingen människa skadats. Det senaste huset som lutade ner i havet 2005 togs bort när barnen började leka i det.

2002 röstade majoriteten av byborna för att flytta hela byn till en säkrare plats. Ett viktigt skäl till att flytta husen samtidigt till en ny plats är att hålla samman befolkningen, så att eskimåkulturen kan spridas till de yngre. Många unga i skolåldern har varken lust eller tid att lära sig jaga, de spelar hellre basketboll och dator.

Flytten skulle kosta minst 150 miljoner dollar.

”Lever som 1800-talet”

Sanslösa pengar för byborna. Här lever var sjätte invånare under fattigsdomsgränsen. I många hus trängs tolv, tretton personer i tre rum. De saknar nästan alltid rinnande vatten. I stället för WC är husen utrustade med honeybuckets, en stor svart platspåse, stor hink med toasists.

– Vi lever som på 1800-talet, säger Johnny Weyiouanna, 74.

Hans hustru Ardith Weyiouanna är besviken på politikerna som inte ger eskimåerna pengarna som behövs.

– Hoppas de att vårt sätt att leva ska dö ut med vår by? säger hon.

Havet slukade stranden

Ardith och Johnny flyttade till ett hus på byns nordsida 1981. Då låg det hundra meter från Tjuktjerhavet. När de 15 år senare beslöt att flytta hela huset till en säkrare plats i byn hade havet slukat 90 meter av stranden.

– Ibland var det skrämmande. Vattnet från stormvågor rann på båda sidor om huset, säger Ardith.

Hon och Johnny har sedan de gifte sig 1962 levt av Shishmarefs bär och djur. De jagar alltid tillsammans. I år var sälfångsten en stor besvikelse.

– Sälolja till fryst torsk är smaskens, yummy! Men vi fick bara två sälar, det brukar bli sex eller åtta. Det beror på att isen ligger kortare tid, och djuren följer med isen, säger Ardith.

Därför har även valrossfångsterna också sjunkit. Vanlig fisk får paret som varje dag vittjar nät under isen i lagunen söder om byn däremot lika mycket som tidigare.

Mest den lokala torsken, tomcod.

– Vi har inte råd att köpa kött. Vi jagar caribou-renar, valrossar och sälar för att överleva, säger Johnny, som sitter bak i släden medan Ardith kör snöskotern efter fisketuren.

Familjen behöver äta sälolja, sälfett och torkat sälkött för att hålla sig varma på vintrarna. Nu har de bara ett minimalt förråd sälolja kvar från förra året.

”Det är inte normalt”

Stanley Tocktoo, 48, är jägare och förre borgmästaren i Shishmaref. Han förklarar varför sälolja är så bra att äta:

– Du håller dig varm när du jagar. Äter man hamburgare blir man kall direkt.

Stanley berättar att valrosshonorna har börjat överge sina ungar. Ingen vet varför, men det verkar hänga samman med att det blir allt mindre is och allt mer öppet havsvatten.

– Vi ser ensamma valrossungar, det är inte normalt, säger Stanley.

Inget är ännu bestämt om vad som ska hända med kyrkogården om Shishmaref flyttas. Flera gamla säger att de vill att deras kvarlevor i så fall ska lämnas på platsen.

”Vi ber för fred”

Joachim Kerpner och Jerker Ivarsson på plats.

Ardith går ofta i byns kyrka. Hon hoppas att världsledarna på klimatkonferensen i Köpenhamn ska tänka med hjärtat, inte hjärnan. I sina böner försöker hon stödja dem och resten av mänskligheten:

– Vi brukar be om sådant som verkar absurt och omöjligt. Vi ber för fred. Och för att människor ska förstå hur föroreningar påverkar världen.

18.00: Chatta med Ardith Weyiouanna – direkt från Alaska

VAD GÖR DE ÅT PROBLEMET?

Shishmarefs invånare bestämde sig 2002 att flytta hela byn till ett skyddat läge15 kilometer söderut.

Men ingen vill betala de 150 miljoner dollar flytten kostar.

På 50 år har ön som Shishmaref ligger på blivit ungefär 50 meter smalare.

I årtionden har olika vallar byggts i havet som skydd mot stormvågornas eroderande krafter. Men de har alla sjunkit ner genom sandbottnen i havet eller spolats bort.

2001 började man bygga en starkare skyddsmur i havet. Den blir ungefär 500 meter när den är klar, förhoppningsvis 2011. Men också den nya muren har börjat sjunka genom sandbottnen.

Förre borgmästaren Stanley Tocktoo räknar med att delstaten Alaska eller USA:s regering kommer att betala för flytten. Trots att de inte gett byn en enda dollar till flytten sedan byborna röstade för att flytta 2002.

– De måste ta hand om oss och andra byar som Kivalina, Newtok, Unalakleet och Newtok. Annars kommer vi alla att försvinna ner i havet, säger Tocktoo.

Platsen som byn ska flyttas till heter Tin Creek. Den ligger vid stranden av den lagun som breder ut sig innanför Shishmaref.

Klimathotet |
Aftonbladet
Shishmaref,
Alaska
Vi tar Ardiths fråga till världens
ledare
Aftonbladets
bloggar
Aftonbladets
bloggar
Aftonbladets
bloggar

Följ ämnen i artikeln