Amaal, 14, räddades från tvångsgifte genom chatten

Natalia Kazmierska

Under jullovet ändrar Amaal, 14, plötsligt sin Facebookstatus till: ”Förlovad”.

Skolkuratorn Issis Melin anar oråd.

Tack vare deras facebookchattar har ett av få misstänkta tvångsäktenskapsfall nu lett till åtal.

I december 2014 blir kuratorn Issis Melin i Västerås uppsökt av en svensk-somalisk tjej på höstadieskolan där hon jobbar. 14-åriga Amaal saknar sin mamma, som är kvar i Kenya. Och så berättar hon för Issis om resan hon ska göra dit med sin pappa under jullovet.

– Jag frågade om hon var orolig för könsstympning eller tvångsäktenskap. Hon skrattade åt mig länge. Absolut inte, sa hon. Hon hade ju kommit hit till sin pappa i Sverige för att studera! Så jag gav henne informationen vi ger alla barn: håll i ditt pass, ta mitt nummer, berättar Issis Melin.

Men efter lovet står Amaals skolbänk tom.

Det ska dröja över ett år innan hon kommer tillbaka.

Chatten viktigt bevis

Issis Melin har arbetat mot hedersförtryck i tio år, numera i Västerås stads inkluderingsteam som stöttar elever i grundskolan. Flera i teamet har utbildats i hedersfrågor, om barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning.

helskärm

Det är inte första gången hon stött på så kallade äktenskapsresor. Elever som försvunnit under sommarlovet. Föräldrar som ansöker om två månader ledigt för sina barn, för att de ska ”ta hand om en sjuk släkting” utomlands. Flera år senare kommer barnen tillbaka. Med sin make eller maka.

Med Amaal kände Issis något vagt på sig, utan att kunna sätta ord på det. Hon lade till flickan på sin privata Facebook.

– Jag gör aldrig det med elever annars. Men jag sa: om nåt skulle hända, hör av dig, säger Issis Melin.

Det kommer att rädda Amaal.

Facebookchatten mellan dem återges i förundersökningen och är en viktig faktor till att fallet överhuvudtaget lett till åtal. Sedan lagen om äktenskapstvång infördes 2014 har bara en enda dom fallit.

Enligt BRÅ anmäldes 2016 81 fall av brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa. Men i de flesta fall läggs förundersökningen ner.

Fördes till Etiopien

När Västerås stads enhet för våldsutsatta kvinnor gjorde en kartläggning förra året hade man bara i sin kommun stött på 48 fall av tvångsäktenskap och ofrivilliga förlovningar under 2016. I 24 ärenden hade offer sökt hjälp på grund av rädsla för planerade hedersmord.

Men bland skolever under 18 år har det inte gjorts någon motsvarande granskning.

Västerås flygplats hade nyligen en affischkampanj, med nödinformation till den som misstänker att man skickas på äktenskapsresa: Spara kopior på pass. Håll koll på adresser. Försök skaffa internetuppkoppling.

Amaals Facebook-meddelanden till kuratorn Issis är typiska för en tonårstjej: med emojis, coola profilbilder och LOL-språk. Hon kallar sig ibland ”Candy”.

”Vet din pappa att du pratat med oss?” frågar Issis Melin i chatten.

”Nej han vet inte” svarar Amaal. ”Smiley, smile!”

Men mellan raderna syns desperationen hos 14-åringen, som lämnats ensam i ett främmande land, bortlovad till en släkting hon aldrig träffat förut.

Hennes pappa lurade henne, berättar hon i chatten och sedan även i polisförhören i Sverige.

Hon fick inte alls åka till Kenya och träffa sin mamma, som han lovat. Istället har hon förts till Etiopien där pappan planerar att gifta bort henne med en 21-årig kusin.

Här befinner hon sig i en liten stad, tio timmars bussresa från flygplatsen i Addis Abeba, ständigt övervakad av släktingar, utan egen mobiltelefon eller tillräckligt med pengar till mat.

Hennes pass har pappan tagit med hem till Sverige.

”Han säger du måste gifta dig, vad ska jag göra. Jag är så rädd” skriver hon i chatten.

Tvingades ändra Facebookstatus

Pappan hotar med att komma tillbaka till Etiopien och ordna med bröllopet, skaffa möbler till de trolovades gemensamma hem.

Enligt Amaal ska han ha sagt: ”Våra tjejer gifter sig så fort de får mens”. Anledningen till tvångsäktenskapet ska vara att pappan tycker att hon blivit för ”svensk”.

Det är också han som tvingar henne att ändra sin Facebookstatus till ”förlovad” och lägga upp leende bilder med sin fästman, så att alla ser att de är ett par, berättar Amaal.

Men i Facebookmeddelanden skriver hon, förtvivlat:

”Jag vill inte stanna här, snälla jag behöver hjälp, Issis snälla”.

Samtidigt i Västerås gör kuratorn Issis Melin med hjälp av polis och socialtjänst allt för att få hem henne till Sverige.

– Det var jobbigt, för jag hade ju inga svar. Hon skrev hjälp mig, snälla, du är som min mamma. Det var hjärtskärande, jag hade en klump i magen hela tiden för att jag inte kunde göra mer. Jag har ju ingen myndighetsutövning, utan är bara länken däremellan, säger Issis Melin.

Det framgångsrika arbetet mot hedersförtryck i Västmanland har uppmärksammats. Issis ingår i länsstyrelsen Västmanlands Resursteam Heder, där anställda inom socialtjänst, skola, fritid, polis, ungdomsmottagning, sjukvård och kriminalvård ingår. I rapporten från Carin Götblads statliga utredning, lyfts arbetssättet från Västmanland upp som förebild, och Götblad föreslår att modellen bör införas nationellt.

Issis Melin är noga med att lyfta fram att kampen för Amaal fördes gemensamt, inte minst från polisens sida.

– Hade inte polisen varit mig behjälplig hade jag aldrig orkat eller vetat hur jag skulle gå vidare.

Dessa fall är komplicerade, förklarar hon.

Ofta ligger det på den utsatta flickan eller pojken att själva ta sig till en svensk ambassad och be om hjälp. Svenska myndigheter kan inte bara åka och hämta hem någon.

Visst är nya lagen om äktenskapstvång ett steg på vägen, men rättsväsendet borde tala ännu mer klarspråk om heder. Och även skolan kan bli bättre på att ställa frågor och upptäcka problem, menar Issis Melin.

– Försiktighet gör att man ibland väntar för länge. Man vill gärna vara säker och inte göra en anmälan i onödan, hamna i klinsch med föräldrarna.

Hon har varit med om att mammor säger att de vill klösa ögonen ur henne för att hon smutsat ner deras dotters heder. Men Issis Melin har aldrig varit orolig för egen del:

– Jag vet att jag inte gör något fel, jag jobbar för alla barns rättigheter. Jag vill inte att någon kommer om 20 år och säger; var fanns mina rättigheter, varför fick inte jag hjälp?

Amaals fall är ett exempel på att det trots allt kan gå bra, när samhället tar hedersförtrycket på allvar.

helskärm

Vill ha ”ett vanligt liv”

Med hjälp av Issis engagemang, polisen, ambassaden i Addis Abeba, socialtjänsten i Västerås och en vänlig släkting på plats i Etiopien kunde Amaal till slut få sitt pass och en flygbiljett hem till Sverige.

Hon bor nu i ett svenskt familjehem på hemlig ort.

Via familjehemsmamman avböjer hon medverkan i den här artikeln. De hälsar att hon har det bra nu, går i skolan och vill ha ”ett vanligt liv”.

Men rättegången mot hennes pappa, som egentligen skulle hållas i höstas, är uppskjuten på obestämd tid.

Försvaret har kallat nya vittnen, bland annat den misstänkta blivande maken, som är svår att nå för förhör.

Pappan är misstänkt för försök till äktenskapstvång, med den alternativa brottsrubriceringen vilseledande till äktenskapsresa, men nekar till alla anklagelser. Till polisen säger han att det var Amaal själv som ville åka till Etiopien och stanna där. Han har aldrig tvingat henne att gift sig med någon.

Enligt åklagaren Jessica Wenna vid Västmanlands tingsrätt är en annan viktig anledning till att just den här förundersökningen gått till åtal – Amaal själv.

– Det finns en stark målsägande som orkar vittna mot sina föräldrar. Det är inte alla som gör det, säger Jessica Wenna.

Kuratorn Issis Melin har också kontakt med Amaal fortfarande.

– Hon är såklart nervös för rättegången. När det stod klart för henne att det här kunde innebära fängelse för pappan blev hon lite tveksam. Men då fick man förklara, det här är ett brott det du blivit utsatt för, det är inte okej att man gör så mot sina egna barn, säger Issis Melin.

Glömmer aldrig samtalet

För Amaal, som i dag är 16 år, har det inneburit stora uppoffringar. Hon kan till exempel inte träffa sina syskon, som bor med pappan. Även systrarna har uttryckt oro för att bli bortgifta efter det som hänt Amaal.

– Hon älskar sin kultur, jag tror att hon kommer att leva präglad av sin somaliska bakgrund. Men hon har samtidigt fått ett smörgåsbord av friheter nu, säger Issis Melin.

Hon glömmer inte samtalet hon fick, om att Amaal hade landat i Sverige igen. Att hon äntligen var i säkerhet. Fri.

– En polis här i Västerås ringde: 'jag tror att du vill veta att hon är tillbaka i Sverige nu'. Jag kunde inte tro att det var sant. Men det var först när min kollega Rana sa: du vet om att du har räddat ett liv? Först då började jag gråta.

Fotnot: Amaal heter egentligen något annat.