Han har eget film-arkiv i himlen

Ingmar Bergman var besatt av film.

Sin egen och andras.

Han hade en egen bio på Fårö. Bergman skrev en önskelista och sedan skickades de 150 filmerna dit. Han såg mer än de flesta.

Jag träffade Ingmar Bergman i juni 2003 när han tog emot ett pris från världens filmarkiv. Han pratade gärna om sin kärlek till alla sorters filmer.

– Varje vår kommer en lastbil till Fårö, när jag gjort årets önskelista av filmer. Jag ser stumfilmsklassiker först. Sedan kommer mina barn och vill se Clintans ”Blodspår” och sånt. Det är världens finaste bio, sa Ingmar Bergman.

Varje dag exakt klockan 15 såg han film så länge han orkade.

Han gillade även oväntade saker som ”Independence day” och ”Waterworld”.

Ingmar Bergman åkte inte till Oscarsgalor eller fina filmfestivaler när de hyllade honom. Men när de internationella filmarkiven möttes kom han dit. Jag frågade varför.

– Jag har ett speciellt förhållande till de som restaurerar film i Stockholm. Passionen.

Starka reaktioner

Hans första film hette ”Kris”. På den vägen fortsatte det.

Ingmar Bergmans filmer gav Sverige ett ansikte. Kanske inte ett vi alltid ville kännas vid. Det var grubblandet och kylan, ångesten och rädslan, tystnaden och lyssnandet efter en Gud som inte hör av sig.

Ändå har Ingmar Bergmans filmer sagt så mycket annat.

En del är roliga.

En del är erotiskt laddade, så mycket att de skälldes för porr av samtiden.

Ingmar Bergman har alltid väckt starka reaktioner. Det som var hans storhet, ett eget uttryck och en djupt personlig botten, fick honom att våga där andra skulle tvekat. Inte kompromissa.

Det har gett honom beundrare, men också blottat för kritik. Låter man Max von Sydows riddare spela schack med döden (”Det sjunde inseglet”) så blir det tung symbolik för vissa.

Något att skratta åt och driva med för andra.

1940-talet var läroperioden. Han skrev manus till ”Hets” och arbetade som scripta under Alf Sjöberg. Han gjorde 19 filmer mellan 1944 och 1953, men det var först med ”Sommarlek” 1951 han riktigt hittade sitt eget uttryck. Samtidigt regisserade han ännu fler pjäser, och gjorde nio reklamfilmer för Bris tvål 1951.

Under sin karriär regisserade/skrev Ingmar Bergman över 50 filmer, samtidigt som han satte upp över 100 pjäser.

Regissören Bergman rörde sig mellan teatern och vita duken. Ett fruktbart växelbruk. Scenkonsten har betytt mycket. Teatern speglar sig i filmerna.

Gick i exil

Han har ofta använt sig av samma skådespelare. Gunnar Björnstrand (17 filmroller), Max von Sydow, Bibi Andersson, Birger Malmsten, Harriet Andersson, Liv Ullmann, Ingrid Thulin, Eva Dahlbeck och under senare år Pernilla August, Peter Stormare och Lena Endre.

”Tystnaden”, med en sexscen i en biograf, vållade censurbråk sedan den gått igenom oklippt (censurchefen var på semester).

Till och med i riksdagen togs filmen upp. En högerpolitiker tyckte den skulle klippts av ”mentalhygienska” skäl. Utom

lands blev filmen stoppad eller nedklippt.

I Sverige sågs den av 1,5 miljoner på bio.

”Scener ur ett äktenskap” (1973) var en tv-serie som inte bara visade att Bergman behärskade tv-berättandet lika suveränt. Han fångade också tidsandan i det krisande äktenskapet mellan Marianne (Liv Ullmann) och Johan (Erland Josephson), och skapade en genre.

Tv-såpan ”Dallas” föddes med ”Scener ur ett äktenskap” som förebild.

Men 1976 kom den ökända skatterazzian. Ingmar Bergman gick i exil och flyttade till Tyskland. Där gjorde han den misslyckade ”Ormens ägg”.

Han kom hem igen. Och satte punkt med ”Fanny och Alexander”.

En brokig och burlesk tavla inspirerad av hans egen barndom. Här finns den fantastiska julfestligheten och familjegemenskapen, men också den kyliga biskopen som blir barnens styvfar. Det föder skräck och hat.

Efter den skrev han manus åt andra och satte upp pjäser. 2003 regisserade han ”Saraband”, en epilog till ”Scener ur ett äktenskap”.

Provocerar och inspirerar

Ingmar Bergman skrev mycket om sin familj. Mer försonande när han blev äldre, i synnerhet mot fadern. Jan Malmsjö som biskopen i ”Fanny och Alexander” är en demon, Thommy Berggren som prästpappan i ”Söndagsbarn” får mer förståelse. När Samuel Fröler spelar den unge prästen i ”Den goda viljan” är det ett sympatiskt porträtt av en fattig man som gifter in sig i en förmögen familj.

Ett hopp, trots allt. När inte Gud svarar står människans hopp till andra människor.

Filmaren Ingmar Bergman är mångtydig. Ibland svår att förstå. För många är det provocerande. Bergmans filmer retar på samma vis som den icke-föreställande konsten retade.

Men inspirerade också. Grubblerier och livsåskådning. En filmkonst som lyser upp de outforskade trakterna i människors inre. Många följde.

Andra blev förbannade.

När vi pratade den där junidagen 2003 hade han gjort klart ”Saraband”.

– Jag är glad att jag kunde göra filmen trots min höga ålder, sa Ingmar Bergman. Och log.

Då skulle han fylla 85 år. Jag var strax 50, men kände mig som en liten pojke när jag satt och pratade film med legenden.

Han var mycket rar och berömmande när jag hade sett filmerna han pratade om. ”Du kan mycket om film du” skrockade han vänligt och pratade entusiastiskt om nytt och gammalt.

Livet kunde ta slut. Inte filmerna.

– När jag kommer till himlen finns ett filmarkiv där, sa Ingmar Bergman.

Och åkte hem till sitt älskade Fårö.

Jens Peterson