Eva lyckades undgå Förintelsen – flydde som treåring

Av: Frida Carlqvist

Publicerad:
Uppdaterad:
Utställningens informationstavlor är i form av koffertar.
Foto: Frida Carlqvist
Utställningens informationstavlor är i form av koffertar.

Utställningen ”Jag kom ensam” öppnar nu i Malmö.

Den berättar om några av de 500 judiska barn som kom till Sverige som kvotflyktingar under 1938 och 1939.

Runt den tiden var det inte omöjligt att som jude lämna Nazityskland – utan det svåra var att få inresetillstånd till andra länder.

– Världen vände judarna ryggen, säger Ingrid Lomfors, överintendent för Forum för levande historia.

Nu öppnar utställningen ”Jag kom ensam” på Malmö stadsarkiv tillsammans med Forum för levande historia. Utställningen handlar om judiska flyktingbarn som kom till Sverige under 1938 och 1939 i barntransporteringen, ”Kindertransport”. Till stor del består utställningen av de många brev som föräldrar skickade till sina barn i olika fosterhem eller barnhem i Sverige. De flesta brevväxlingar får dock ett abrupt slut, då de allra flesta flyktingbarnen förlorade sina familjer i Förintelsen.

Situationen för judar i Tyskland och Österrike hade successivt förvärrats under 30-talet. Efter kristallnatten i november 1938 försökte många judar lämna området. Det svåraste var dock inte att lämna Nazityskland.

– I början av nazisternas period vid makten gick det bra för judar att lämna landet, de ville att vi skulle lämna landet – men också att vi skulle lämna kvar våra ägodelar. Fram till hösten 1941 kunde vi lämna Tyskland om det var så att vi fick lov att komma in i något annat land. Därefter ändrades politiken, då beslutades att judarna skulle utrotas, säger Eva Lecerof, som kom till Sverige som treåring 1939.

Det som stoppade många från att kunna resa i slutet av 30-talet var just svårigheten att få inresetillstånd till andra länder, berättar Ingrid Lomfors, överintendent för Forum för levande historia.

– Vid Eviankonferensen i juni 1938 som ägde rum på Roosevelts initiativ skulle ju lösa den så kallade ”judefrågan”, den slutade i ett fullständigt fiasko och världen vände judarna ryggen.

Få av de inbjudna länderna ville ta emot judiska flyktingar. Istället försökte föräldrarna rädda sina barn undan Nazityskland, och judiska församlingar samt organisationer i flera länder började arbeta för att tysk-judiska barn skulle få inresetillstånd.

Foto: Frida Carlqvist
Eva Lecerof kom tillsammans med sin mamma till Sverige i maj 1939.

England tog efter påtryckningar initiativ till att ta emot 10 000 judiska barn under slutet av 1938, och flera andra länder följde efter – men med mindre antal. Sverige bestämde att man skulle ta emot 500 judiska flyktingbarn i sin barnkvot. Totalt 20 000 judiska barn transporterades från Nazityskland, Österrike och den ockuperade delen av Tjeckoslovakien i den så kallade Kindertransport, barntransporten, och 500 av dem färdades till Sverige.

– De som kom hade alla upplevt diskriminering och förföljelse, säger Ingrid Lomshof.

”Uniformsklädda män frågade efter pappa”

De flesta barnen åkte ensamma. En av de som kom till Sverige i ”Kindertransport” är Eva Lecerof, född som Eva Israel, från västra Tyskland. Hon är en av få som kom tillsammans med en förälder efter Kristallnatten 9–10 november 1938.

– På morgonen den tionde så bankade det på vår dörr och mamma öppnade. Det kom in en grupp uniformsklädda män och frågade efter min pappa, säger Eva Lecerof.

Han hade dock lämnat hemmet då familjen hade fått en varning om att SS gripit flera lärare på skolan som pappan jobbade på.

– Mamma sa att han var på arbetet och då började de istället att förstöra hela vårt hem. Sen tågade de ut. Jag har ett mycket starkt minne av de där höga blanka stövlarna som gick precis framför mig. Pappa undkom den natten, men det gjorde han inte i det långa loppet.

Evas föräldrar lyckades se till att Eva och hennes bror fick del av kvoten för Sverige. Mamman lyckades också genom kontakter få arbete på en prästgård i Munkfors – så de reste tillsammans i maj 1939. Då var Eva tre år. Hennes bror, som var 6,5 år, åkte med en grupp barn till Stockholm och hamnade på ett barnhem. Han anslöt efter ett år till Eva och hennes mamma.

Foto: Frida Carlqvist
Eva Lecerof och Ingrid Lomfors vid utställningen ”Jag kom ensam”. Ingrid Lomfors mamma Penina, som kom ensam till Sverige som 13-åring, syns på den svartvita bilden till höger.

Pappan stannade kvar då han inte lyckades få inresetillstånd. Flyktingmottagandet då byggde helt på frivilliga krafter och att någon kunde ta emot flyktingarna. Innan man hade en adress eller arbete fick man inte lämna Nazityskland.

– Prästen försökte få inresetillstånd till min pappa, han gjorde en väldigt stor insats men misslyckades. Det gick inte att lösa ett arbete.

Evas pappa flydde först till Belgien, men då tyskarna invaderade flydde han över gränsen till Frankrike där han blev arresterad och hamnade på två olika interneringsläger i Frankrike. Där var det dåliga förhållanden med trängsel och ont om mat.

– Men det var inte så att det var något slavarbete eller dödande just där.

”Sista brevet är daterat 27 juli”

Från de franska lägren kunde Evas pappa skicka brev.

– Vi fick ett 50-tal brev från pappa. Men det sista brevet är daterat 27 juli 1942.

I augusti 1942 intog tyskarna lägret och fångarna flyttades. Pappan färdades till Auschwitz tillsammans med omkring 1 000 andra den 10 augusti. Om han dödades direkt eller arbetade ett tag vet inte Eva, men pappan dog i lägret 1942.

– Under nazitiden dödades en miljon judiska barn. Min bror och jag undgick detta öde genom att vi fick komma med i denna Kindertransport.

Eva Lecerof berättar om en fint mottagande och en god tid i Munkfors och att hon där inte upplevde någon antisemitism. Dock var familjen alltid redo på att behöva fly, särskilt efter nazityska ockupationen av Norge.

– Vi hade väskan packad. Vi förstod att skulle de komma från Norge skulle vi behöva fly. Alla visste ju var Israels bodde.

Senare kunde båda syskonen studera. Eva gick vidare till läkarstudier i Lund och har bott där sedan studietiden.

Foto: Frida Carlqvist
I pärmen bredvid skrivmaskinen finns de brev Ingrid Lomfors mamma Penina fick av sina föräldrar.

Utställningen är skapad av Forum för levande historia och har varit öppen i Stockholm i några månader, men har nu åkt ut på turné. I Malmö har flera lokala berättelser lagts till.

För Ingrid Lomfors, historiker och överintendent för Forum för levande historia, är utställningen särskilt personlig. Hon upptäckte när hon var ung vuxen att hennes mamma, Penina, hade undkommit Förintelsen. Mamman var som 13-åring en del av Kindertransport 1939.

– Hon kunde inte prata om det, säger Ingrid Lomfors.

”Hjärtskärande brev”

Ingrid fick istället gräva i mammans historia genom bland annat släktingar i Israel. Efter mammans bortgång fick hon del av de brev som hennes morföräldrar hade skrivit till sin dotter som hade fått åka till Sverige. I breven försöker föräldrarna på distans uppfostra sin dotter och se till att hon hade varma kläder på sig på vintern. Ingrid Lomfors har samlat brev från andra barn som kom under Kindertransport till Sverige. Många av breven finns översatta och kan läsas på utställningen.

– Det är hjärtskärande brev, det är så mycket vardagligheter, så mycket omsorg och kärlek, och försök att vägleda sina barn in i vuxenlivet trots allt fruktansvärt som hände dem. Hur man hela tiden försöker se till att barnen är tacksamma gentemot sina fosterföräldrar och uppför sig och klär sig varmt. Och sen vet man då att i bakgrunden utspelar sig en fruktansvärd tragedi, säger Ingrid Lomfors.

– Man kan ju tänka sig hur det är, att få de här breven och inte kunna hjälpa sina föräldrar, den skulden blev en följeslagare hela livet, säger Ingrid Lomfors.

Foto: Frida Carlqvist
Ingrid Lomfors visar den översatta versionen av brevet som hennes mamma Penina fick av en släkting då föräldrarna ”avrest”, alltså försvunnit till ett läger.

ANNONS

Storsäljare

Malmö

Köp en deal, spara upp till 90%

Publicerad:

LÄS VIDARE