Risiga förorter de boendes ansvar?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”Man blir så oerhört förbannad att man inte vet vart man ska ta vägen!”
Det är vanlig vardagkväll och jag och två grannar dricker kaffe i mitt kök, något som i vanliga fall skulle ha varit toppen, men nu är det inget myselipys det här. Mina grannar är alldeles för rasande för det.
Droppen: det har brunnit i deras trappuppgång, i ett av de olåsta förråden, och de var tvungna att kasta sig nerför trapporna, genom den svarta röken, med sin tre månaders bebis. Ingen rolig historia.
Grannarna är skärrade av situationen, visserligen irriterade på dem som tuttade på, men också arga över att Stena (fastighetsbolaget) inte håller efter förråden, att det sen länge står en kyl och en soffa mitt i deras uppgång (”det hade kunnat gå riktigt illa”), att husen ser så risiga ut och ”förresten, varför tar man aldrig bort klottret ? det har stått fitta på vår fasad i flera år nu”.
Jo, jag vet att vi har hört det förut för nej, det handlar såklart inte om Fisksätra eller mina grannar eller senaste veckan. Att det finns ett antal bostadsområden i den här stan där underhållet missköts kan knappast komma som en nyhet. Ej heller att höga hyror hamnar i vinstpåse istället för att gå till investeringar i beståndet. Eller att den kommunala servicen minskas ner till ett minimum.
Men det intressanta är vart man lägger ansvaret. Min granne IGEN:
”Det som retar mig mest är att när jag ringde och sa att nu är gatubelysningen borta också, igen, och jag tycker att det är obehagligt att gå ut, då svarade hon bara att ´ja, det förstår jag´.”
Jag fattar att grannen reagerar, för i det där nonchalanta svaret ligger nånting annat, nämligen den absurda idén att problemen i eftersatta förorter är de människor som bor där, inte det faktum att – i det här fallet – belysningen är borta.
Ponera att ovanstående hade skett på låt säga Söder, att Folkungagatan stod becksvart i timmar, kanske dagar, hade då reaktionen blivit ”ja, det förstår jag”? Eller hade det blivit ett djäkla hallå och konsekvensen Direkt Åtgärd?