Jag tar en öl i Stalingrad-kyla

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-25

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är slutet av maj, det är 13 grader och huvudstaden terroriseras av vidriga kastvindar som gör vildsinta utfall mot de människor som visar sig ute. Det är Stalingrad-kallt i Stockholm. Ändå sitter jag och dricker en öl på en uteservering.

Jag undrar så: varför gör jag det? Vad är det i min trasiga person som gör att jag väljer att sitta här ute och plåga mig? Det finns mycket som stör mig. Stolen jag sitter på, till exempel. Den står ostadigt på kullerstenar och lutar därför åt höger så att jag hela tiden måste luta mig åt vänster för att skapa balans. Jag sitter skevt och oroligt. Jag dricker en öl, eller: jag dricker den öl som inte spillts ut på bordet eftersom det vickar så förfärligt.

Jag har dragit en värmelampa åt mitt håll, som jag sitter och justerar mest hela tiden. Just här och just nu är den där värmelampan det viktigaste som finns i mitt liv. Men den vill mig inte väl.

Lampan värmer bara min skalle och efter en stund inser jag att jag kanske bränt min huvudsvål lite grann. Jag känner nämligen hur doften av mitt brända hår sprids på uteserveringen. Men resten av kroppen huttrar.

Det finns naturligtvis filtar överallt som jag virar in runt min kropp, så att jag ser ut som en nymedicinerad mentalpatient.

Jag är ingen social person här ute. Jag konverserar inte, det enda jag fokuserar på är att göra det uthärdligt för min person att sitta här på uteserveringen.

Jag vill beställa mat, men personalen vill naturligtvis

inte gå ut i den här kylan. De stannar där inne och hånar oss idioter som väljer att sitta här. Och jag kan inte gå in och beställa, för vi är många idioter på den här uteserveringen och personalen har packat ihop oss så till den grad att jag vidrör tre fullständigt främmande människor med fötter, lår och axlar där jag sitter.

Att resa sig upp skulle innebära en

dominoeffekt som skulle kunna ödelägga hela uteserveringen. Jag försöker därför att sitta orörlig.

När jag lämnar uteserveringen med knän så kalla att jag inte kan gå normalt, så känner jag mig trasig i själen. Jag skäms och begriper mig inte på mig själv. När ska jag förstå, när ska vi alla förstå: det finns inget charmigt med svenska uteserveringar i kyla. Vi lever i ett land där man kan nyttja uteserveringar tio dagar om året. Resten av tiden är det för kallt. Mitt upprop till mig själv och till er alla: Sätt hoppet till att det där klimathotet alla talar om raskar på så att vi får det varmare här i landet.

Eller – drick öl inomhus.

Alex Schulman

Följ ämnen i artikeln