Rekorddyrt

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-30

Barack Obama skapar kostsam reklamhistoria

Varje dag fram till valdagen den 4 november följer Aftonbladets Peter Kadhammar och Magnus Wennman Barack Obama på resan mot att bli världens mäktigaste man.

I dag: Obamas rekordlånga tv-reklam som sändes i hela USA i natt.

SARASOTA, FLORIDA.

Barack Obama köpte sig en halvtimmes tv-reklam i sju rikstäckande kanaler i går kväll – ett rekord i de allt dyrare presidentvalskampanjernas historia.

Aldrig tidigare har någon kandidat köpt en halvtimme på bästa sändningstid, och förklaringen är enkel.

Aldrig tidigare har någon haft råd.

Men Barack Obama har slagit flera rekord i denna kampanj. Ingen kandidat har tidigare haft så mycket pengar att röra sig med.

Han har samlat in 600 miljoner dollar, mestadels i små bidrag från sammanlagt tre miljoner givare.

Även det gör Obama unik. Han är en kandidat som har lyfts fram på en våg av folklig entusiasm, och han har inte behövt förlita sig på stora bidrag från stora företag.

I detta sammanhang var den 30 minuter långa reklamfilmen inte så dyr. Obamas kampanjstab beräknas ha betalat runt fem miljoner dollar för att nå in i de amerikanska vardagsrummen.

Vad sa han då?

Inte ens den som följt Obama med ett slött intresse lär ha blivit överraskad. Han gav sina vanliga argument och sina vanliga löften: skattesänkning för medelklassen, hälsovårdsreform, miljardsatsning på alternativ energi, få slut på Irakkriget samt trappa upp jakten på al-Qaida i Afghanistan.

Det var, naturligtvis, rasande skickligt gjort, med Obamas mjuka, förtroendeingivande berättarröst, med guvernörer och senatorer som intygade vilken hedervärd och pålitlig man han är (”som kan hela det här landet”).

Men mest slående var de vanliga familjer som Obamas stab hade letat upp: ett tvärsnitt av det USA som har det svårt – pensionären som tvingas fortsätta arbeta för att ha råd med medicin till sin reumatiska fru, änkan med dubbla jobb, den vanliga arbetarfamiljen som får det allt knöligare med maträkningarna.

Jo, alla dem talade Obama till, och han gjorde det skickligt.

Kanske för skickligt.

För det var en sak som verkligen var vågad i filmen.

Den började med en Barack Obama klädd i mörk kostym och röd slips, som talar till nationen från ett arbetsrum. Snett till vänster bakom honom var den amerikanska flaggan. Till höger anade vi genom fönstren ett vackert landskap. Obama satt på skrivbordskanten och talade landsfaderligt.

Påminner det om något?

Jo, om presidenten som talar till nationen från Vita huset.

Det var djärvt att låta sig porträtteras på det sättet. Det var också djärvt att säga att den berättelse människorna skulle ge i filmen återspeglade tillståndet i nationen, ”state of the union” på engelska.

Påminner det om något?

Jo, om presidentens traditionella tal till nationen, ”state of the union”.

Är det något denna nation inte tål så är det en kandidat som tar ut segern i förskott. Genom att framställa sig som lands-fader innan han är det utmanade Obama ödet. Hittills har både han och motståndaren John McCain varit ytterligt noga med att säga: OM jag blir vald ...

Och om man kan bli vald på kämpaglöd borde bägge få bli presidenter.

McCain för att han fortfarande, leende och med trosviss röst, säger: Vi ligger några poäng under. Men vi kan vinna!

Obama för att han sliter värre än en draghäst i en kolgruva på 1800-talet. Han håller två–tre valmöten per dag.