Tvillingarna fortsätter leka – i minerade byn

Yegor, 5: ”Minor är som bomber. Jag kan bli av med ett ben eller en arm”

Publicerad 2024-03-09

KAMYANKA. Yegor Vitkovska, 5, gillar att spela boll och cykla med sin tvillingbror, Maksym.

Problemet uppstår när bollen rullar över till den andra sidan grusvägen fram för huset.

– Då måste mamma hämta den, säger Yegor.

Deras totalförstörda by är full av personminor och ännu inte detonerade granater.

– Det är många som har skadats här i byn. De flesta har förlorat ett ben eller två. En av dem var sextonårig pojke, säger Tetyana Vitkovska, 41, tvillingarnas mamma, samtidigt som hon håller ett öga på sina pojkar. Det är inte helt lätt när de är fulla av energi och cyklar i väg åt olika håll utmed gatan.

Huvudgatan i byn Kamyanka, söder om Izium, är kantad av rödvita plastband och triangelformade skyltar som varnar för personminor och ännu inte exploderad ammunition.

Före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var det här ett välmående jordbrukssamhälle med 1 200 invånare.

Nu liknar det en dystopisk bild av en framtid efter ett kärnvapenkrig – eller rättare: en terrorbombning. Det finns nästan inga hela hus kvar i samhället. Av de 1 200 invånarna har ett drygt sextiotal valt att komma tillbaka. 

– Det här är den värsta tiden här i Kamyanka som jag någonsin har varit med om. Det är verkligen tungt när man är så gammal som jag, säger Nadia Semchuk, 73, som bor en kilometer längre ned utmed vägen. Från gatan ser hennes hus nästan normalt ut, men väl inne i det gapar det av stora hål och raserade väggar. 73-åringen lever nu i köket tillsammans med sina katter. Det är det enda uppvärmda rummet i huset.

Maksym och Yegor leker i familjens sovrum.

Hemma hos tvillingpojkarna är det mesta däremot lagat och relativt välordnat. De har internet till pojkarnas lycka, varm choklad och slickepinnar. En gjutkamin värmer för fullt. Rummet intill är fullt av leksaker. På bakgården finns en köksträdgård som tvillingarna älskar att påta i.

– Det första vi gjorde när vi kom tillbaka var att klippa gräsmattan på gården och framför huset, säger Tetyana. 

Inte så mycket för att det var finare så, som för att se om det fanns personminor där deras barn skulle leka. 

Tvillingarna på sin gata.

I den lilla sandlådan visar Yegor det som han berättar är hans favoritleksak: en stridsvagn i plast. Femåringen har också sett riktiga stridsvagnar:

– På vägen till Izium, säger han. 

Hans hem ligger lite söder om det beryktade staden Izium som ryssarna ockuperade mellan mars och september 2022. Vägen dit kantas av utbrända stridsfordon och söndersprängda byar. På den korta tiden ryssarna var här fylldes massgravar med ukrainare i skogen, hela samhällen bombades sönder och ett skräckvälde skapades för de överlevande.

Pappa Oleksandr har byggt en sandlåda till sina pojkar.

Just Kamyanka låg strategisk i en dalsänka mellan Izium och Slovjansk i Donbass, söderut.

Tvillingarnas mamma Tetyana hann fly med pojkarna till Slovjansk i kaoset och paniken den 12 mars 2022.

– Dagen efter dog mamma som också bodde i byn. Min man lindade in hennes kropp i lakan och lämnade den i köket. När vi kom tillbaka i september efter befrielsen var kroppen borta. Vi har letat överallt, säger Tetyana. 

Borta var också det mesta i byn. Bara ruiner, vapen och personminor var kvar. En ko av flera hundra överlevde ockupationen.

– Jag har sagt till mina pojkar att de aldrig får röra eller ta upp någonting när de leker utomhus. Inte ens om det är leksak, säger mamman. 

– Det kan vara minor, säger Yegor, 5, och förklarar:

– Minor är som bomber. Jag kan bli av med ett ben eller en arm, säger pojken. 

Han vet också att minor kan vara dödliga:

– Då kommer jag till himlen, säger han.

Tetyana är alltid med när pojkarna leker utomhus.
Maksym, 5, kikar genom den splitterskadade porten till familjens hus.

Den så kallade försåtsmineringen, då man gömmer sprängmedel i allt från leksaker, till döda kroppar och husdörrar är utbredd i spåret av kriget. Att låta två femåriga pojkar växa upp i den miljön innebär en vardag full av stress och uppmärksamhet.

Pojkarna är ofta på spänn. När ljudet av en kanon – troligen utgående eld – hörs under tiden som pojkarna spelar boll på gräsmattan utanför huset fryser Maksym till lite grann och tittar tyst på sin mamma. Hon ser lugn ut.

– Han tittar på mig för att se hur jag reagerar på ljudet, säger hon.

– När det kommer ett flygplan springer de in i huset. Det gör hunden också, säger hon.

Maksym är den av tvillingarna som målade en teckning i mörka och lite skrämmande färgskalor när vi först mötte dem vid deras köksbord tillsammans med hunden Tuzik. Yegors teckning lyste av sol och glada färger.

Minröjare har kommit för att prata om farorna.

Båda två går på dagis i Izium några timmar varje dag. Sedan åker de hem till huset där deras pappa Oleksandr växte upp och lekte när han var i deras ålder. Deras mamma, Tetyana, flyttade hit när hon var 18 år.

– Det här var en riktig by. Som alla byar där man har frisk luft, utrymme för promenad och lek, säger mamman.

Varje dag åker föräldrarna in till Izium där Tetyana arbetar på en förskola och Oleksandr som förare.

Minröjare har kommit till deras samhälle och pratat om farorna med personminor.

Före Rysslands invasion var det här ett välmående jordbrukssamhälle.

– De sa att om någon gick på en mina så ska man inte hjälpa den skadade personen utan kalla på hjälp i stället. Om det vore någon av mina pojkar som låg där skulle jag inte tveka en sekund att rusa ut var de än låg, säger mamman.

På frågan om det verkligen är värt all oro för minor att bo kvar här blir Tetanya allvarlig:

– Det här är vårt hus. Vi äger det. Det vi skapar här är för oss. Det hade kanske sett annorlunda ut om vi hade varit hyresgäster, säger hon. De får också en del stöd av hjälporganisationer som kommer förbi byn. På porten till huset har hon skrivit ”Här bor det människor”, för att hjälpen ska hitta rätt.

Maksym och Yegor, båda 5, är väl medvetna om farorna med att leka utomhus.

Hon känner att barnen är tryggare med henne omringad av minorna än när de är med sin mormor i Izium.

­– Här är de med mig. Jag vet var jag har pojkarna, säger hon.

Till våren ska fler områden i samhället minröjas i Kamyanka. Arbetet har redan inletts med avspärrningar. Utmed huvudvägen har minröjarna sin bajamaja. Att minröja Ukraina – världens i dag mintätaste land – är en gigantisk uppgift för generationer framöver. Ukrainas regering uppskattar att runt en tredjedel av landets yta är kontaminerad av minor. Det innebär att även om det bara ligger en mina på en åker så måste hela åkern granskas innan den är säker.

I byn Kamyanka händer det att minor exploderar av sig själva, enbart på grund av temperaturskiftningar – eller när någon sveder jorden med eld.

– Jag hoppas att de verkligen kommer i gång på allvar med minröjningen, säger Tetyana utan att låta hoppfull. De ryska trupperna befinner sig sex, sju mil österut och har börjat ladda upp för en möjlig motoffensiv i stor skala. Plötsligt avbryter hon sig:

– Yegor! Yegoor! Stopp, ropar hon när ena pojken skenar i väg lite väl snabbt på en sparkcykel.

Aftonbladets team: Reporter Magnus Falkehed och fotograf Niclas Hammarström.
Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Johan Edgar
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET