Ignatius, 27, evakuerar ukrainare medan bomberna faller

Joachim Kerpner

Volontären Ignatius, 27, har varit med och evakuerat omkring 4 000 ukrainare från fronten.

Ofta måste han övertala folk att lämna sina livsfarliga hem:

– Många tänker ”jag är säker i mitt hus” – tills det faktiskt träffas. Då går de med på att åka, berättar Ignatius för Aftonbladet.

Ibland går det bra.

Som för Irina Makarenko och barnbarnet Dasja, 11. De evakuerades av Ignatius Ivlev-Yorkes team från ukrainska Soledar och är nu flyktingar i Finland:

– Ignatius tog mig i örat och plockade ut oss, säger Irina, som länge vägrade bli evakuerad.

Ignatius tittar på en film som Dasja lagt upp, där hon åker skridskor i en finländsk ishall.

– Det här får mig att le, säger han. Nu lever hon ett liv så som barn ska ha det.

Ibland går det sämre.

Mykola Ivanovich vägrade länge att bli evakuerad från Bachmut. Frun ville lämna, men stannade för hans skull. En dag blev de beskjutna när de skulle hämta vatten. När Mykola vände sig om låg hans frus huvud på ena sidan av vägen och resten av kroppen på andra.

– Vi evakuerade Mykola, tog honom till ett sjukhus och lyckades hitta sonen. På väg dit frågade sonen om mamman var i livet, skriver Ignatius på Instagram.

Ibland går det inte alls.

Ignatius och hans team hittade i augusti förra året Sasja svårt skadad på en gata i Soledar. De bandagerade honom och tog honom så snabbt de kunde till militärläkare, som förde honom till ett sjukhus. Men förgäves.

Med kläder genomblöta av Sasjas blod körde Ignatius runt i timmar och letade efter sjukhuset.

– När vi hittade det tog vi dit Sasjas mamma så hon kunde säga adjö till sonen. Det var hennes enda önskan.

helskärm

Tre volontärvänner döda på tio månader

I ett annat liv var engelsmannen Ignatius Ivlev-Yorke kommunikatör vid Röda Korset i Schweiz. Fritiden ägnade han åt resor, fallskärmshoppning, rugby och surfning.

När kriget bröt ut hade han bott i 1,5 år i Moskva med sin ryska mamma, fotojournalisten och människorättsaktivisten Victoria Ivleva.

– Jag tyckte inte om att leva i Moskva de åren. Det var väldigt odemokratiskt och förtryckande. När kriget började flyttade jag och mamma till Ukraina. Jag kände att jag kunde bidra här på ett positivt sätt, säger Ignatius när han via FaceTime pratar med Aftonbladet från en plats nära frontstaden Chasiv Yar.

I maj 2022 hälsade han på brodern Philip, som bodde i Ukraina vid krigsstarten och hade börjat evakuera människor från fronten vid Severodonetsk.

– Jag evakuerade några tillsammans med honom, och insåg att det här var väldigt viktigt. Så startade det, säger Ignatius.

Nu åker han och hans team nästan varje dag till fronten och evakuerar så många kvarvarande som möjligt, ofta under beskjutning, ibland bara 100 meter från de ryska ställningarna.

På tio månader har tre av Ignatius volontärvänner dött, och många har skadats:

– Alla volontärer är helt på det klara med de potentiella konsekvenserna av deras beslut. Ja, detta är mycket farligt, men det är också anledningen till att vi hjälper dessa människor. För de lever på mycket farliga och dåliga platser, säger Ignatius.

”Skrek att hon inte ville bli evakuerad”

Ofta måste Ignatius och hans teammedlemmar, för närvarande fyra stycken, återvända till en plats flera gånger innan de i bästa fall lyckas evakuera de boende. Det handlar om att bygga förtroende, långsamt övertala – och lämna visitkort med telefonnummer. När situationen försämras ringer folk ibland Ignatius och vill bli hämtade.

– 90 procent av de boende på de här platserna har redan lämnat. De tio procenten som är kvar är de sämst ställda, de som tror att de inte kommer att få någonstans att bo eller någon hjälp alls. Eller också är de väldigt gamla, eller rädda för att åka. Andra har tappat hoppet, de säger ”jag vill dö här, jag bryr mig inte längre”, säger Ignatius.

De envisa som stannat kvar lever under ständigt dödshot, i mörka utkylda källare med hinkar som toaletter, medan bomberna faller runt omkring.

– Det har såklart en inverkan på deras mentala hälsa, säger Ignatius.

Dagen före vårt samtal kom hans team till en kvinna med två barn. När teamet närmade sig sprang hon in i huset, smällde igen dörren och började skrika genom den att hon inte tänkte låta sig evakueras.

– Ibland är det riktigt galet. Jag sade till henne att du kan komma ut och prata med oss, vi kommer inte att göra något med dig om du inte vill, säger Ignatius, som konstaterar att det är tragiskt när föräldrar med berått mod tvingar barnen att leva kvar vid fronten.

Teamet följer med när fronten rör på sig

Hans team – vars arbete bekostas av frivilliga bidrag – har sedan maj 2022 evakuerat människor vid fronten kring bland annat Severodonetsk, Lysychansk, Siversk, Bachmut och för närvarande Chasiv Yar.

Den 3 september förra året kom Ignatius till en källare i Soledar där en familj hade klottrat sin dagbok på väggen: ”15 maj. Första dagen i källaren. 20 maj. Gasen avstängd. 4 juni. Tung beskjutning. 25 juli. Bomber faller på vår gårdsplan.”

Den 2 oktober körde hans team in med ett ton mat i Lyman, 2,5 timmar efter att staden befriats av de ukrainska styrkorna.

Den 26 januari i år var Ignatius med och organiserade en minnesstund i Kiev för Andy Bagshaw, en volontär och vän. I inbjudan stod det: ”Han räddade hundratals människor. En tystlåten, anspråkslös kille som alltid löste sina uppdrag.”

Altruismen fick Ignatius i sig med modersmjölken:

– Hela min livsinställning kommer från mamma. Hur viktigt det är att bry sig om människorna omkring dig, att försöka hjälpa de som är mindre lyckligt lottade än du själv. Att vara trogen sina ideal och det du tror på, och hålla sig till det oavsett kostnaden och konsekvenserna.

Ignatius Ivlev-Yorke förklarar varför han tänker stanna i Ukraina så länge han behövs:

– Folk frågar mig varför vi fortsätter evakuera människor. Svaret är detta, som en man sade när vi träffade honom: ”Jag är så glad att se er! Jag var på väg att hänga mig själv. Allting bara exploderar, exploderar, exploderar.” Vi evakuerade honom, och han har det bra nu.