Natten då Nora inte dog

”Nu vet jag att jag hade varit utsatt för våld i flera år”

Publicerad 2023-12-23

Nora vaknar mitt i natten av höga ljud.

I köket ser hon sin dotters pappa tränga sig in genom den sönder­slagna altandörren.

Sekunderna senare ligger Nora på golvet med makens armar runt sin hals, kämpande för sitt liv.

Det här är berättelsen om en kvinna som överlevde.

Det är även berättelsen om många andra där ute som nu, denna julhelg, kommer att utsättas för våld i sitt eget hem.

DET ÄR EN GANSKA ordinär natt på polis­stationen på Torkel Knutssons­gatan på Södermalm i Stockholm.

Carl, som jobbat som polis i ett drygt år, sitter vid datorn.

Utanför har augustimorgonen knappt hunnit börja ljusna, när ett larm kommer.

– Det var först svårt att tyda. Vi tolkade det som att det var ett pågående inbrott.

– Eftersom larmet kom från en bostad bara några kvarter bort så kände vi att vi kanske skulle kunna ta gärningsmannen på bar gärning, säger Carl.
Carl och hans kollega skyndar sig ut från stationen. De sätter på blåljusen och det tar inte många minuter för dem att nå lägenheten.

Redan ute på gatan hör de höga, hjärt­skärande skrik. Det går upp för Carl att det kanske handlar om mer än ett inbrott.

Pulsen ökar, stressen likaså. Dörren är svår att få upp. Carl inser att de måste bryta upp den. Samtidigt fortsätter de gälla skriken.

Men så vrider en liten flicka upp dörrlåset.

Carls och hans kollegas kropps­kameror fångar tumultet: Den livrädda flickan, och på golvet, en blodig man som ligger med händerna runt Noras hals.

DET BÖRJADE SOM en kärlekssaga.

Nora, som 2009 flyttat från Stockholm ända till Kenya för att studera på universitet, träffade Sam några år senare. Även han kom från ett annat land.

– Det var väldigt romantiskt och passionerat och allt gick väldigt snabbt. Det var som att vi satt ihop från början. Inte bara socialt, vi drev även företag ihop, säger Nora.

Först när de flyttade till Sams hemland började små, då fortfarande nästan ljudlösa, varnings­klockor att ringa. Han blev mer kontrollerande och ville att Nora skulle tona ner vissa delar av sitt väsen.

Hon hördes för mycket. Hon var för självständig.

– Jag har flyttat runt mycket mellan olika länder och alltid försökt anpassa mig efter den kultur jag lever i. Men nu blev jag allt mer isolerad och han ställde krav på mig som han själv inte levde upp till.

När Nora blev gravid kände hon att hon var tvungen att välja en ny väg.

Hon flyttade hem till Sverige igen, och Sam skulle följa med.

DET ÄR KAOS i Noras hall.

Carl och kollegan föser den lilla flickan ut i trapphuset. På golvet ligger Sam på rygg. Han har låst sin högra arm med sin vänstra över Noras hals. Med ett benlås runt hennes kropp ligger hon som i ett skruvstäd.

– Jag tänkte; han håller på att döda henne. Det här är pågående dödligt våld, säger Carl.

Men Sam släpper Nora direkt när poliserna kommer in. Det är tur, för precis innan poliserna stormat in har det börjat svartna för Noras ögon och hon har kissat på sig av rädsla.

– Om jag trodde att jag skulle dö den natten? Ja. Jag trodde att min dotter skulle tvingas se mig dö, säger Nora.

Nora och dottern förs till sjukhus. Sam grips.

Poliserna säkrar spår på platsen och åker tillbaka till stationen för att skriva rapport.

Carl har före och efter händelsen hos Nora varit på många larm om våld i nära relation.

De kommer från alla hem, i alla samhällsklasser, även om det är vanligare i förhållanden som präglas av missbruk och psykisk ohälsa.

– Man blir förvånad många gånger när man kommer till vanliga ”Svenssons” med bra jobb. Men då är det ofta alkohol inblandat, för på helgerna, när folk dricker mer, är det också fler larm, säger Carl.

Oftast är det grannar som ringer polisen när de hört dunsar och skrik. Ibland vill kvinnan, som är det klart vanligaste brottsoffret, av rädsla inte medverka alls i polisutredningen.

Ibland vill hon, men bevisen är få, kanske finns inte ett enda vittne.

Noras fall sticker ut i det avseendet. Bevisen är många. Som polisernas kroppskameror.

Och som att Nora, när hon, hörde tumultet i köket kunde fånga Sam på foto samtidigt som han krossade altandörren.

Hon lyckades även ringa 112 och även om Sam slet telefonen från henne hörde larmoperatören allt.

Skriken och Sams röst när han upprepade:

”I will kill you. I will kill you”.

Efteråt var hallen, där attacken ägt rum, blodig.

NORA FÖDER SIN dotter 2019.

Men först i mars 2023 kommer Sam till Stockholm för att stanna.

Jobb lyckas han inte skaffa och han känner inte många i stan.

Och den avlastning Nora hoppats på uteblir.

– Han hade fått en deal på ett silverfat. Han kom hit, jag var färdig med mina studier och hade fått ett jobb med bra lön. Men ändå var allt så jobbigt för honom. Jag hade förväntat mig att allt skulle bli lite lättare om vi var två men det blev precis tvärtom.

Och den kontrollerande sidan av Sam, svartsjukan och misstankarna, började bli allt mer framträdande.

Vem träffar hon egentligen när hon är ute? Han börjar kontakta Noras familj och vänner för att höra om de vet.

En dag när Nora kommer hem hittar hon Sam sittande i en hög av hennes trosor. Han för dem mot näsan, säger att han kan känna på lukten att hon varit otrogen.

– Det blev allt fler, ja förhör skulle jag vilja kalla det. Timmar och återigen timmar när jag fick sitta och svara på hans frågor, där han ville gå igenom allting i min telefon för att hitta bevis. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att jag inte hade någon annan, säger Nora.

Vid ett annat tillfälle upptäcker Nora att Sam riggat en inspelningsapparat i deras hem som gjort att han kan spionera på henne när hon jobbar hemifrån.

– Det krossade mig totalt och efter det var tilliten noll. Det var ett sådant enormt intrång i mitt liv.

Men en dålig situation kommer att bli än värre.

THERESE HAR JOBBAT som förhörsledare på polisen på Södermalm i sju år.

Hon tror att det är en medfödd nyfikenhet, att ta reda på varför människor gör som de gör, som gjort att hon valt att jobba inom polisen.

Och en övertygelse om att de viktigaste brotten att bekämpa är de som sker innanför hemmets fyra väggar, en plats där du ska kunna vara som tryggast. Våld som utövas av den du borde kunna lita på allra mest.

Therese har hanterat hundratals fall av kvinnor som blivit slagna och förhört många av de män som slår.

Men pm:et från polisen som hon läser den 15 augusti sticker ut.

– Det är väldigt målande, gripande. Om en väldigt våldsam situation som hade kunnat sluta så illa, säger Therese.

Den 16 augusti träffar hon Nora för ett första måls­ägande­förhör.

Nora har fortfarande ont efter attacken, hon är svullen och röd i ansiktet.

– Jag upplever henne som saklig. Hon berättar många detaljer från start. Men jag upplever henne även som chockad. Det är först när vi träffats för fler förhör som det verkar sjunka in i henne vad hon egentligen varit med om.

Dagen efter träffar Therese Sam på häktet. Therese gör som hon alltid gör vid förhör med misstänkta, hon försöker bygga ett förtroende så att de själva fritt ska vilja berätta vad som hänt.

Och förtroendet kommer snabbt. Sam börjar berätta och uttrycker stor ånger.

– Jag minns att han grät och att han fick sätta sig på golvet vid något tillfälle. Jag har inte varit med om någon som varit så ledsen som han var. Det kanske är en kombination av att vara ledsen för det som hänt och över sin egen situation, säger Therese.

Sam och Noras beskrivningar av natten den 14 augusti liknar i många delar varandra, men där de skiljer sig mest åt är i fråga om uppsåtet.

Sam menar att han förstår att Nora blev rädd när han bröt sig in, men att han försökte hålla fast henne för att lugna henne. Och att han sa till henne att han inte tänkte döda henne.

Noras berättelse har varit att han direkt gick till attack mot hennes hals och att han, precis som hörs i larmsamtalet, flera gånger upprepade att han skulle döda henne.

Therese säger att det är sällan som de misstänkta och de utsattas versioner stämmer helt överens.

– Ibland kan gärningsmännen vidgå själva gärningen men förneka brott. Ibland erkänner de bara vissa delar i gärningen, eller om det är flera brott så kanske de bara erkänner ett av dem. Varför det är så är nog olika, ibland kanske de helt enkelt inte känner igen sig i misstankarna, men ofta är det nog även belagt med mycket skam att exempelvis slå sina barns mamma, säger Therese.

NÅGRA VECKOR INNAN Sam försöker mörda Nora har allting förvärrats. Från att konflikterna och förhören inträffat veckovis sker de nu på daglig basis.

Nora, som inte avslöjat mycket för sin omgivning om Sams beteende, berättar till slut för en vän.

– Hon sa till mig; du behöver hjälp. Det här är inte normalt.

Nora säger att hon nu förstår att hon levt i en destruktiv relation med psykiskt våld, men att hon då inte förstod det. Först när väninnan blev hennes spegel insåg hon.

– Min vän tipsade mig om att ringa relations­vålds­centrum. Jag visste inte ens vad det var då. Jag visste faktiskt inte var man skulle söka hjälp.

På relationsvåldscentrum får Nora bekräftat: jo, det här är psykiskt våld.

Men köerna är långa, om tre månader kan Nora få tid.

Nora försöker övertala Sam om att även han ska ringa dem, att det kanske går snabbare om han medger att han behöver hjälp, men han vägrar.

Två veckor före mordförsöket lägger Sam istället frivilligt in sig på en psykiatrisk akut­mottagning. Han har då blivit ombedd av Nora att lämna deras hem, hon har fixat en annan lägenhet till honom, och det har väckt obehagliga tankar hos Sam.

Han berättar för psykiatrikern att han har själv­mords­tankar. Han har även tankar på att skada Nora. Det här är information som aldrig når Nora.

– Jag fick veta det först i samband med att åtal väcktes. Hur kunde jag inte få veta att han hade planer på att skada mig? Hade jag fått veta det hade jag kanske agerat annorlunda, varit mer rädd. Som det var innan så var jag inte direkt rädd för honom, det var mest en obehaglig och ohållbar situation.

Efter det här snabbas Nora och Sams ärende på relations­vålds­centrum på.

Den 15 augusti ska de träffa socialen.

Men det hinner de aldrig göra.

Kvällen den 14 augusti kommer Nora hem från jobbet. Hon upptäcker att dottern fortfarande går runt i pyjamas, Sam har inte orkat byta hennes kläder.

Och så börjar pockandet igen, förhören.

Varför har Nora inte svarat i telefonen? Vem har hon varit med?

– Jag sa antingen går du eller så går jag. Han gick. Det tog tid att få vår dotter i säng, hon var så upprörd, säger Nora.

Nora håller på att natta dottern då hon hör något. Där står Sam som en siluett i mörkret, han har smugit sig in igen.

Plötsligt sätter han sig gränsle över henne i sängen och tar stryptag runt hennes hals.

Nora minns inte hur hon tar sig loss men Sam följer efter och fortsätter att ta stryptag.

– Min dotter skriker. Hon vill att han ska sluta. Jag tror det är hon som till slut får honom att släppa, jag vet inte hur det hade gått annars. Jag låser in oss på toaletten och lyckas övertala honom om att gå, gör han bara det ska jag inte polisanmäla honom.

Sam lämnar nycklarna till lägenheten och ger sig av. Nora lyckas få sin traumatiserade dotter att somna och dokumenterar sina skador med mobiltelefonen.

Efter den första attacken på kvällen den 14 augusti dokumentera Nora sina skador. Therese säger att detta är viktigt. ”För dagbok över våldet med datum. Dokumentera skadorna på foto med datum. Om man kan skicka dem till en vän, det är så många fall där männen går in och raderar bilderna.”

Men hon ringer inte polisen.

– Jag intalade mig att det var tryggt, nu hade han inga nycklar längre. Men något fick mig att inte stoppa in hörlurarna när jag somnade den kvällen. Det är jag glad för i dag, säger Nora.

Sex timmar senare, när 14 augusti övergått till tidig morgon den 15:e, krossar Sam det trånga altanfönstret. Han klämmer in sin kropp genom den smala öppningen som är täckt med glas, han får skärskador över hela kroppen.

Nora hinner bara säga till 112:

– Ja, hej, hej. Min man har slagit mig.

Sedan: skrik och tumult.

Sam tog sig in i Noras kök genom att kasta en stor sten mot altanfönstret.

DET BÖRJADE SOM SAGT som en kärlekssaga.

– I början var det nästan för bra för att vara sant. Han var så bra med orden. Och jag kände att så här mycket kommer aldrig någon annan kunna älska mig, säger Nora.

Och Therese, som förhört så många i Noras situation, säger att så oftast är fallet.

– Det är ett varningstecken, är det för bra för att vara sant så är det oftast det. De här männen är ofta väldigt uppmärksamma till en början och det upplevs som gulligt när de vill dela lösenord och hämta dig från jobbet varje dag.

Många av de kvinnor som Therese möter i sitt arbete har precis som Nora stannat länge i förhållandet.

Det kan vara av rädsla, av ekonomiska skäl, på grund av psykisk ohälsa eller missbruk.

– En del är även rädda för vad som kommer att hända med barnen om man lämnar, tänk om mannen får halva vårdnaden. Vad händer då med dem hemma hos honom när man själv inte är där? säger Therese.

Det har bara gått fyra månader sedan Nora nästan dog.

Hon har ägnat mycket tid åt att försöka läka och analysera hur hon hamnade där hon gjorde.

– När jag börjar lära mig om det psykiska våldet så inser jag hur många gränser som faktiskt har passerats de här åren och hur jag förlorade fotfästet. Jag har alltid sett mig själv som en stark kvinna och så har jag i själva verket låtit någon köra över mig i så många år. Det är det jag bearbetar mest, säger Nora.

Även för Carl var Noras fall en ögonöppnare. Han säger att han efter detta aldrig kommer att underskatta larm om lägenhetsbråk.

– Det är en bra erfarenhet att ha, att alltid ha i bakhuvudet att även om det ibland bara är ett bråk så kan det också vara så här illa, säger han.

Inte heller kommer han känna frustration över de som misshandlas och som inte vågar medverka.

– Jag har mycket lättare att förstå varför hon stannar än varför han slår.

Om inte Sam hade försökt strypa Nora tror hon att hon fortfarande hade varit tillsammans med honom.

– Jag hade aldrig lämnat, för jag hade ingen koll på vad våld egentligen var. Nu vet jag att det jag varit med om är våld i flera år. Det önskar jag att jag hade vetat innan. Det dödliga våldet blev min utväg.

Sam dömdes till åtta års fängelse för försök till mord och för grovt barnfridsbrott, då deras dotter blev vittne till hur mamma nästan mördades.

Han har överklagat domen, han menar att hans uppsåt inte var att döda Nora, och fallet kommer tas upp igen i hovrätten.

Nora hoppas att hon genom att berätta om det hon varit med om kan få andra i hennes situation att söka hjälp.
Julhelgen är den helg på året då våld i nära relation når sin topp.

– Man är inte stark själv, det har jag fått lära mig den hårda vägen. Om jag hade vågat prata om det här innan så kanske det inte hade hänt, så jag hoppas att den som är utsatt vågar öppna upp för i alla fall någon.

Fotnot: Nora och Sam heter egentligen något annat. Carl har vi ändrat förnamn på, på grund av hans yrkesroll.

Publisert:

LÄS VIDARE

Följ ämnen i artikeln

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Jennifer Snårbacka och Karl Sigrelius
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET