Frankrike på väg att splittras bortom all räddning
PARIS. Upprorsstämningen kring president Macrons pensionsreform har övergått i destruktiv frustration. Första maj blev en rekorddag runtom i Frankrike, kantad av förstörelse och våldsamheter.
Känslan går inte längre att skaka av sig: Det här är ett land som håller på att splittras bortom räddning.
Lite beroende på vem man väljer att tro på blev dagens första maj-uppslutning någonstans mellan det väntade och historisk i Frankrike. 782 000 människor och 2,3 miljoner är förstås inte riktigt samma sak, men så här är det alltid i Frankrike: Inrikesdepartementet underskattar mobiliseringen medan fackföreningsrörelsen sockrar siffrorna en aning. Alldeles oavsett blev det en rekordartad uppslutning i modern tid på första maj, med Emmanuel Macron som självklar måltavla runtom i Frankrike. För den djupt impopulära pensionsreformen förstås. Men kanske ännu mer för sättet att driva igenom den.
Ända sedan Macrons inrikesminister Élisabeth Borne misslyckades med att få majoritet i nationalförsamlingen för förslaget att höja pensionsåldern från 62 till 64 år, och bestämde sig för att genomföra reformen ändå, har något gått sönder i den franska demokratin. En majoritet av fransmännen upplever reformen som tondöv i utgångsläget. Men att Macron, via sin premiärminister, skulle smita förbi parlamentet och använda sig av presidentdekret för att få sin vilja igenom trodde ändå få. Inte för att Macron inte nyttjat den famösa artikel 49.3 tidigare. Faktum är att han använt dekretet oftare än någon annan president under nuvarande grundlag. Men att han skulle ta till denna livlina i landets mest brännande fråga de senaste tio, femton åren tog många av fransmännen på sängen.
Och frustrationen, ilskan och oförsonligheten har ökat på slutet. Även om det är lite av en nationalsport att gnälla på de som styr landet har föraktet, för att inte säga hatet, mot Macron nått nya höjder den senaste tiden.
Dagens våldsamheter runt om i landet var dessvärre en väntad följd av detta. Medan fackförbunden hade inbjudit till ett festligt första maj-firande urartade det hela i regelrätta krigszoner på flera håll. Över hundra poliser har skadats och runt trehundra människor har gripits i Frankrike under dagen. Och filmklipp från hela landet visar på både ödeläggelse av radikala demonstranter och inslag av polisövervåld. Extremvänster- och anarkistfraktionen Black bloc har i vanlig ordning kidnappat den folkliga vrede som är Emmanuel Macrons största huvudvärk just nu. Attackerna på polisen av demonstranterna i svart ger regeringen möjlighet att skifta fokus från den såriga pensionsfrågan och inrikesminister Gérald Darmanin tvekade inte att kalla dagens urartade demonstrationer för ”ovanligt våldsamma”.
Den här gången slår den direkt mot fransk vänster. Den som vinner på detta är förstås Marine Le Pen, som dragit ifrån i opinionsmätningarna på slutet. Med sin högerpopulistiska ställning kan hon både bestrida Emmanuel Macrons reformer och ropa på hårdare straff för de som attackerar ordningsmakten med trovärdigheten i behåll.
Emmanuel Macron var varnad. Gula västarnas snabba mobilisering under några månader före pandemin kom till synes från ingenstans, men skickade en tydlig signal till regeringschefen: Den franska arbetarklassens tålamod med sin president hade ett bäst före-datum. Att fortsätta kräva att vanliga fransmän ska bita ihop och jobba lite längre mitt under en ekonomisk kris var dömt att misslyckas, alldeles oavsett om grannländerna har höjt pensionsåldern utan större debatt. Att driva igenom förslaget trots att det saknas stöd i parlamentet var att skriva på sin egen politiska dödsdom.
Pensionsreformen kan mycket väl vara den mest dyrköpta seger en fransk president har tagit hem. Och frågan är hur Emmanuel Macron ska regera vidare. Från fackligt håll hotar man nu med att göra livet för den sittande presidenten så besvärligt de återstående fyra åren av hans mandat att han i princip inte kommer att kunna arbeta inrikespolitiskt. Vi kan mycket väl ha flera år med strejker framför oss i den franska vardagen.
En annan känsla är mer abstrakt, men delas av många fransmän just nu: Splittringen mellan Élyséepalatset och folket har inte varit större på årtionden i Frankrike. Det är mycket svårt att se hur nuvarande regering ska kunna lugna den sociala oro som exploderat på slutet.