”De ska få sova, äta, vila ut”
Uppdaterad 2021-03-22 | Publicerad 2015-10-13
Första dagen i systemet – vägen till asyl
I berättelsen om flyktingar är det lätt att glömma asylens gråa vardag. Vad händer egentligen när en människa som söker trygghet blir en siffra att behandlas, när byråkratin väl börjar snurra?
Vi följer vägen genom asylprocessen, tillsammans med både nyanlända och Migrationsverkets personal.
Första delen: Anländandet.
I ankomsthallen på Stockholms Centralstation brukar det stå stora reklam-montrar för mobilabonnemang eller bilmärken. Just den här veckan upptas platsen av en kampanj för organdonation, så kontrasten blir lite mindre mot Migrationsverkets bord och skyltar några meter bort.
Från sex på morgonen när huset öppnar, till midnatt när det stänger, står de där. Handläggare och tolk i lysande gula västar tar emot flyktingar som vill söka asyl i Sverige. De har sällskap av Röda korset, och en liten bit bort står frivillig vårdpersonal som hjälper till med enklare omvårdnad.
En gång i timmen, ungefär tjugo i, går två personer bort till perrong 19 för att möta tåget från Malmö. Det kommer alltid dit, och bara behöriga släpps upp för trapporna.
De får besked i förväg om hur många som köpt biljett utan ID-handling, vilket ger en fingervisning – men det är inte alla som vill söka asyl. Många vill vidare och undviker ögonkontakt när de snabbt går förbi. Rykten sprids om långa väntetider eller fientligt mottagande, men det kan också vara så att det redan finns vänner och släkt på andra håll. Just nu vill många till Finland. Personalen får inte föreslå eller rekommendera eller övertala. De informerar och väntar.
Mellan 150 och 200 personer kommer ändå fram till Migrationsverkets bord varje dag.
”Jag vet hur det känns”
Sirwan Balani är tolk och står andra dagen på Centralen. Annars jobbar han mycket med asylsamtal. Han kom också till Sverige som flykting, på nittiotalet.
– Nästan varje dag blir man gråtfärdig. Men det går ju inte att sluta, vi hjälper så många här. Alla får någonstans att sova, de får mat, de får någon att prata med, säger han.
Till och med i farten, bland de som bara stannar till som hastigast på vägen, får han höra berättelser som berör honom. Han berättar om två flickor från Afghanistan som tappat tånaglarna, för att de gått så långt. Om människor som påminner om hans egen flykt. Om barnfamiljer och ensamma pojkar.
Alltid drabbande
Charlotte Kirotar, enhetschef på Migrationsverket, håller med. Det är alltid någon som drabbar en, säger hon. Familjer med barn som inte gått i skolan på flera år; en tonårsson som kan lite engelska och försöker beskriva ett sönderbombat Aleppo.
– Det kommer ensamma pojkar, kanske tolv–tretton år, som har tagit sig hela vägen från Afghanistan. De vågar inte berätta men man ser att det hänt dem saker på vägen, säger hon.
Nästan varje dag är det några dussin ensamkommande barn på tågen. De tas om hand av socialtjänsten, som också väntar på perrongen, och får en god man och hjälp med asylprocessen.
Två som följer med från plattformen och vill söka asyl den här dagen är Kassim, 43, och Qais, 24, från Irak. De har slagit sällskap någonstans under färden genom Europa. Båda har varit på resande fot i ungefär tre veckor. Deras trötta ögon och spruckna röster säger lika mycket om resan som detaljerna de delar med sig av.
Qais har några vänner som kom till Stockholm för några dagar sedan, och som sagt åt honom att vänta vid Centralstationen. De ska möta honom när de varit och lämnat in sina ansökningar i Solna, men han får inte tag i dem i telefon. En handläggare förklarar via tolken att det kan ta lång tid innan de är klara, och att det är bättre att han får komma till ett boende och påbörja samma process själv.
Kassim berättar att de har hört ryktas att Sverige inte vill ha hit flyktingar, men säger att de bara mötts av värme och välkomnande sen de anlänt till Malmö.
De frågar inte än om var de ska bo sen. Det är många som är oroliga för att hamna i norra Sverige – kylan, ensamheten – men handläggarna försöker förklara att det viktigaste är att få någonstans att bo och kunna börja integreras så snart som möjligt.
Ibland dyker det upp detaljer i en berättelse som inte går att hitta på. Som att både nyanlända och riksdagsledamöter åker – Sverige Taxi. Både Migrationsverket och riksdagsförvaltningen har avtal med bolaget.
Innan Kassim sätter sig i minibussen får han med hjälp av tolken och några få ord på engelska fram att han har diabetes och att han behöver hjälp med sitt insulin. Det har inte varit kylt på vägen. Det ska visa sig att han burit det genom Europa i en tillknycklad vattenflaska. Det hamnar i en kyl, men får sannolikt kasseras.
Välkommen – tack
Framme på ankomstboendet i Västberga skrivs de in av Therese Lindström, enhetschef för ankomstboenden på Migrationsverket, och Sofia Pernling, som är nybliven tillförordnad teamledare. Hon har tidigare varit receptionist på ett av myndighetens kontor men tackade genast ja när frågan kom om ett nytt jobb.
Huset har fram tills för bara någon vecka sen varit ett asylboende men har snabbt ställts om. Nu bor där varje dag ett par hundra nyanlända. De ska helst bara stanna en natt eller två; så fort de sökt asyl flyttas de vidare.
Therese och Sofia får hjälp av en tolk i telefon som förklarar vad det är för information som behövs. Födelsedatum, ursprungsland, talade språk, ankomstdatum till Sverige. Ofta jobbar någon på boendet som talar arabiska, annars löser man det på olika sätt.
– Jag har lärt mig säga tack och välkommen på arabiska. Resten löser man med kroppspråk, säger Sofia Pernling.
Therese Lindström lägger till att ”tålamod” är ett annat ord som används ofta. Både av personalen och av de boende. Hon avböjer att lära oss eftersom hennes uttal tydligen är gräsligt. Jag slår upp det sen – sabr.
Registrering, Sampack, rumsnyckel
Registreringsblanketterna, som ser ut att vara kopierade i elfte generationen, är första steget in i systemet. En bokningskod – nu finns Qais och Kassim.
De får varsin blå kasse, det som kallas ”Sampack”, med hygienartiklar, sänglinne och varsin handduk. De får också varsitt nyckelkort till rum 227, som de nu ska dela. Telefonen skallrar fram lite sista information, och de lägger sig att vila. Det syns på dem att orken räcker bara några minuter till.
Kassim får veta att en tid bokas på en vårdcentral lite senare på eftermiddagen, så han kan få hjälp med blodsockerkontroll och insulin. Qais kommer erbjudas en hälsoundersökning lite senare.
Egentligen är det först när man räknas som asylsökande som man enligt lag har rätt till boende, mat och vård. På ankomstboendet erbjuds alla dessa saker ändå, i det icke-tillstånd som de nyanlända befinner sig i tills de hunnit sätta fingertopparna på en läsare och faktiskt sökt asyl.
I ett uppehållsrum värmer en man en matlåda i en mikrougn. Det luktar strömming och potatis. I en lite skev Billybokhylla står donerade böcker på olika språk. Det samtalas lågt i en soffgrupp och över några av matborden. I korridoren utanför springer barn som får en tillsägelse när det blir för stojigt. En tvättmaskin som precis börjat centrifugera hörs på avstånd. Det är som att kliva in på valfritt enklare vandrarhem ute i landet – men här bor människor som kanske inte sovit i en riktig säng på flera veckor. Som inte vet om de vågar lova sina barn att nu blir allt bra.
I receptionen finns en stor tavla med veckans schema och hållpunkter. En buss till mottagningen för att söka asyl. Besök av kyrkan, Rädda barnen, Röda korset. Måltider.
– Den största utmaningen är att det ska kännas lugnt på boendet, säger Therese Lindström.
– Det är ett oerhört tempo bakom dörrarna, alla jobbar jättehårt, men så fort vi kommer ut från kontoret måste vi slå om. Det går inte att stressa.
”Lite snällare, mer förstående”
Under eftermiddagen, när de vilat lite, kan Qais och Kassim duscha, äta, försöka få tag i sina bekanta. Helst ska de komma iväg till ansökningsenheten redan imorgon, men det höga trycket just nu kan innebära någon eller några extra nätter på boendet.
– Det är klart att man påverkas av det här arbetet. Just här får vi ju inte höra så mycket historier, de ska bara få sova och äta, vila ut. Men det är lika viktigt det, det sporrar oss att jobba hårt, säger Therese Lindström.
– Själva arbetet på Migrationsverket har faktiskt inte förändrats så mycket. Det är en mer pressad situation, men vi jobbar på så mycket vi bara kan. Det som är annorlunda är att alla är... lite snällare? Mer förstående. Både kollegor här, samhället, alla leverantörer och så – alla är snällare och anstränger sig lite mer.
Varje timme kommer ett nytt tåg till perrong 19. Handläggarna jobbar vidare. Turas om att gå på toa, äta, hålla kontakt med de olika kontoren runt i Stockholm.
Det kommer också fram vanliga svenskar till bordet och vill prata. Nästan alla är positiva, och berömmer deras arbete. Några vill erbjuda kläder, leksaker, pengar, ett rum. De hänvisas till Röda korset, som kan ta emot donationer och annan hjälp.
Det är många som kommer, många som vill ha asyl. Det krävs mer och mer jobb om man ska kunna fortsätta säga att alla får en säng. Men alla från Migrationsverket som vi pratar med är överens om att det är tacksamt att se hur både samhället och svenskarna tar emot flyktingar.
– Jag tycker att vi ska känna oss stolta, som svenskar, säger tolken Sirwan Balani, som hjälper nästa omgång vid bordet på Centralstationen.
– Vi har ett bra mottagande, men vi är också ett land som har råd att ta emot folk. Då gör vi det.
FÖRDJUPNING Läs mer om flyktingkrisen på vår specialsajt
Hjälp, vad händer? Vi förklarar