Vandringen – en mardröm

Erik Wiman

Tusentals familjer flyr varje natt från våldet och svälten i Somalia

Hundratusentals barnfamiljer flyr till fots från dödens väntrum i Somalia.

I de otillgängliga gränsområdena mot Kenya tvingas de gömma sig för den fruktade gerillan al-Shabab.

– Jag lämnade mina tre äldsta barn bakom mig, jag kommer aldrig att se dem igen, säger Saruma Bahim Abdi, 34.

Soldaterna kliver fram bakom träden. Först en medelålders man med skägg och röd/vit palestinascarf. Han tycks vara någon slags befäl. Bakom honom följer ett tiotal personer i mörkgröna uniformer.

De granskar oss när vi stannar vår Landcruiser på behörigt avstånd. Våra egna säkerhetsvakter skruvar på sig innan de kliver ur bilen och ställer sig framför den.

Väljer gömda stigar

Vi har passerat staden Liboi på den kenyanska sidan och sakta kört österut längs två hjulspår på väg in i det flytande ingenmansland som utgör gränsen mot Somalia. Längre än så här kommer vi inte.

Vi hade hoppats att vi skulle möta några av de tusentals flyktingar som varje natt passerar genom den här terrängen. I flera dagar har vi nåtts av rykten om att människor kollapsat längs vägarna här – med hjälpen nästan inom räckhåll.

Men vi ser inte en enda person. Flyktingarna väljer andra vägar förstår vi. Gömda stigar i den torra vildmarken.

Gerillan stoppar FN

Förklaringen är de soldater som nu står framför oss. De tillhör, eller är i vart fall lierade med, al-Shabab-gerillan.

Man kan dra ett streck rakt västerut från Somalias huvudstad Mogadishu mot Kenya. Söder om den linjen styr al-Shabab och de försöker med alla medel att motverka flyktingströmmarna till Kenya.

– Våra grannländers strategi är att flytta folk utomlands, särskilt till kristna länder som Etiopien och Kenya, så att deras tro kan tillintetgöras och de kan bli soldater åt de kristna, sa talespersonen schejk Ali Muhamud Rage nyligen.

Med liknande religiös argumentation har gerillan stoppat FN:s hjälpsändningar in i Somalia.

”Det är omöjligt”

Samtidigt har torkan och hungersnöden i Somalia skapat den värsta humanitära katastrofen i världen på många årtionden.

Det är de soldater som nu står framför oss som har till uppgift att stoppa sina svältande landsmän. Tvinga barnfamiljerna att vända ryggen åt hjälpen. Skjuta om det krävs.

Gerillan har förklarat krig mot FN och andra västerländska biståndsorganisationer som försöker att nå in till landet med livsmedel.

– Vi har försökt att samarbeta och medla med al-Shabab, men det är omöjligt, säger Peter Armatage Van Orden. Han har arbetat som säkerhetskoordinator för FN i norra Somalia i två år och han beskriver landet som en av de farligaste platserna på jorden.

– Mogadishu är helvetet på jorden. Många flyktingar söker sig dit också från landsbygden, men där väntar ingenting annat på dem än krig, säger han.

Vandrade i 30 mil

De senaste veckorna har striderna i Somalia blivit allt hårdare.

Regeringsstyrkorna har inlett en stor offensiv mot al-Shabab i, och omkring Mogadishu.

Minst 3,7 miljoner människor svälter i landet, enligt beräkningar från FN.

Saruma Bahim Abdi, 34, lyckades ta sig ut ur sitt hemland och hela vägen fram till Dadaab. Hon gick till fots med sin man och två av deras barn i drygt 30 mil. Familjen tillhör bantufolket som står absolut lägst i rang i Somalia.

– Mina tre äldsta barn fick jag lämna kvar i Somalia. Vi kunde inte ta med dem, säger Saruma.

Barnen, som är 13, 11 och sju år är hos sin mormor, Saruma hoppas, men tror inte att hon någonsin kommer att återse dem igen.

Hur känns det för en mamma att lämna sina barn bakom sig i ett land drabbat av krig och svält? Det går inte att föreställa sig.

Saruma är sammanbiten och drar slöjan framför sitt ansikte när hon ska förklara. Säger bara kort:

– Ni måste förstå att jag inte hade något val. Jag kan inte sova på nätterna. Jag hade inget val.

När familjen kom fram till Dadaab hade dagar och nätter flutit samman. Saruma tror att de vandrade i minst 20 dagar, men det kan ha varit fler.

De sista milen fick de till sist skjuts av en lastbil.

Då var hennes make så svag att han omedelbart togs till ett av lägrens sjukhus.

Där dog han efter bara några dagar.

Än så länge bor Saruma hos släktingar i lägret. Men det finns egentligen inte plats för henne där och hon fruktar att hon ska bli utslängd med sina två yngsta barn.

– Då har jag ingenstans att ta vägen.

Hon är rädd att hon ska tvingas flytta utanför lägret och bosätta sig ensam med sina två yngsta barn i det laglösa ingenting som växer sig allt större bortom flyktingorganisationernas vakande ögon.

Våldtogs i tre dygn

Där härskar kriminella gäng bestående av somaliska desertörer och kenyanska gangsters.

Nyligen våldtogs en kvinna upprepade gånger under tre dygn inför sina barn.

Saruma ammar sin minsta pojke.

– Jag har gjort allt jag kan. Nu räcker det. Jag vill bara stanna här.