Ingen frihet på Kuba

Wolfgang Hansson

HAVANNA. När medborgarrättsaktivisten Elicer Avila nyligen tog bussen till en stad några timmar från Havanna möttes han av en polisbil som utan förklaring omedelbart körde honom tillbaka till huvudstaden.

Kuba vill gärna öppna sig men inte när det gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Polisens försök att förhindra Avila att träffa människor har blivit standard. Senaste tre månaderna har han gripits flera gånger och hållits inlåst mellan en dag och en vecka. Ett sätt för regimen att varna honom att det nästa gång kan bli frågan om ett långt fängelsestraff.

Elicer Avilas brott är att han ifrågasätter kommunistpartiets totala kontroll över makten. Han vill att det ska vara tillåtet att bilda politiska partier och att fria val ska hållas i landet.

På Kuba är sådana krav politisk dynamit.

”Yttrandefriheten problemet”

Vi träffar Elicer Avila i hans enkla hus i utkanten av Havanna. Han leder upp oss till den täckta takterrassen där det är lite svalare och finns gott om stolar.

Efter kubanska förhållanden är Avila propert klädd i en rutig skjorta, grå byxor och ett par loafers i mocka. Hans två små hundar hoppar ivrigt runt benen på oss. På visitkortet finns namnet på hans organisation "Somos+" (ungefär Vi är många).

Avila delar in mänskliga rättigheter på Kuba i två delar. När det gäller rätten till hälsovård, utbildning och kultur rankar han Kuba mycket högt i Latinamerika.

– Där är vi bättre än de flesta.

Problemet är den andra delen, yttrandefrihet, pressfrihet, frihet för politiska partier att verka.

– I dag är dessa rättigheter på Kuba lika med noll, hävdar Avila. Grundlagen förbjuder kubaner att organisera sig fritt. Politiska partier vid sidan av kommunistpartiet är förbjudna. Det finns inget oberoende civilsamhälle. Inga tidningar eller tv-kanaler som inte kontrolleras av staten.

– Regimen har gett folket den första delen av sina mänskliga rättigheter för att de ska kunna förneka kubanerna att få den andra.

”Gripanden sker varje dag”

En plan som fungerat väldigt bra de senaste 50 åren. Gruppen aktiva dissidenter på Kuba är inte stor. Vad resten av befolkningen innerst inne tycker är svårt att veta. I vilket fall avstår de från att aktivt motarbeta Castros regim.

Ändå genomförs det enligt Avila gripanden av oppositionella varje dag.

– Mellan 10 och 100 grips dagligen när de försöker utöva sina mänskliga rättigheter.

Dissidenten bjuder på kubanskt ransoneringskaffe i små blåa koppar. Kaffet innehåller 40 procent gröna ärter för att dryga ut det. Avila skämtar om att en kopp är som att äta lunch. Det smakar sött.

– I Europa är det normalt att hålla upp en skylt i protest mot en lag man inte gillar. Här är det ett brott. Du kan bli av med jobbet, bli utslängd från universitetet eller nekas att resa utomlands.

Han säger det kallt konstaterade. Rösten låter inte det minsta upprörd.

Avila är positiv till president Obamas besök trots att han inte tror på några förbättringar på Kuba på kort sikt.

– Viktigast är hoppet Obama kan tända hos det kubanska folket. Istället för "Yes we can" bör han använda slogan "Yes you can" när han är på Kuba.

”Borde ha väntat”

I en annan del av Havanna öppnar Berta Soller den gallerförsedda porten klädd helt i vitt. Hon är ledaren för Vita damerna, Kubas kanske mest kända dissidenter.

De demonstrerar varje söndag för att alla politiska fångar ska släppas. De senaste 45 söndagarna har ett antal av dem gripits och blivit slagna av polisen varje vecka. Hon fruktar det ska hända igen trots att Obama inleder sitt besök i dag.

Soler är den enda jag träffar på Kuba som tycker att den amerikanske presidenten borde ha väntat med sitt besök.

– Han sa att han inte skulle besöka Kuba innan det blivit en förbättring i de mänskliga rättigheterna. För oss har det bara blivit sämre och ändå kommer Obama. Men när han väl är här vill jag ändå träffa honom för att berätta om frånvaron av frihet och demokrati.

I hörnet av gatan en bit bort står en polisbil och håller uppsikt över huset. Strax innan Obama landar tänker de Vita damerna demonstrera ännu en gång. Om de inte alla blir gripna i förväg.