Berättar allt om mötena med kungen

Uppdaterad 2016-04-30 | Publicerad 2016-04-29

Det hände bakom kulisserna vid intervjuerna med Carl XVI Gustaf

Vad hände när mikrofonen stängdes av och  kamerablixtrarna slocknade?

Journalister, fotografer och författare berättar nu om sina minnesvärda möten med kungen.

På valborgsmässoafton fyller kung Carl XVI Gustaf 70 år.

Under årens lopp har han blivit intervjuad och fotograferad otaliga gånger.

Men vad hände egentligen när frågestunden tog slut och porträttet var taget?

Nu berättar journalister, fotografer och författare om sina starkaste minnen från att ha träffat kungen.

”Kungen härmade ett valthorn”

Bobby Andström, journalist och författare till flera böcker om kungafamiljen:

”Efter ett arrangemang på Skansen för några år sedan bjöd kungafamiljen in till en mottagning på Stockholms slott. Kungen och drottningen stod utanför och hälsade inbjudna gäster välkomna med handtryckningar. Men i en paus, mellan de ankommande gästerna hörde jag plötsligt kungen forma läpparna och härma ett valthorn spelandes Bellmans ”Vila vid denna källa” - han gjorde det väldigt förtjänstfullt.

Man kan nog säga att kungen har en dold talang.

Jag stod bara en meter bort och hörde och såg alltihop, kanske hade han hört musik inifrån slottet. Kungen spelade en halv till en hel vers på läpparna och folk runt omkring tittade och skrattade, det hela var väldigt oväntat.”

”Griseriet och schweineriet”

Aftonbladets Joachim Kerpner intervJuar kungen i Örnsköldsvik 2007.

Joachim Kerpner, reporter, Aftonbladet:

”När jag steg in i framsätet, och kungen satte sig i baksätet med drottning Silvia, då bara stirrade fotograf Björn Lindahl på oss. Han hade aldrig hört talas om att någon reporter hade fått åka i kungaparets bil.

Men det här var 2007 — när klimathotet stod högt på agendan — och hovet ville väldigt gärna framhäva hur miljöengagerad kungen var. Därför fick Aftonbladets klimatreporter äran att under en halvtimmes bilfärd på väg till Örnsköldsviks flygplats peppra Carl XVI Gustaf med frågor.

Drottning Silvia erbjöd sig genast att hålla min bandspelare nära kungens mun, så att inte ett ord skulle gå till spillo. Sålunda förevigades hans uttalande om att Drottningholm hade utrustats med ”pelletstjosan”.

Inte nog med det. På frågan ”när blir kungen upprörd i fråga om miljön” utspann sig följande dialog mellan kungaparet i baksätet:

– Rent spontant tänker jag på när vi var i Nairobi. Kommer du ihåg när vi åkte runt och tittade på Nairobifloden, det var ganska skrämmande?

– De kallade det för ”flying toilet”, de använde plastpåsar och kastade dem i floden, sade Silvia.

– Griseriet och schweineriet på ren svenska, jag kan inte uttrycka det på annat sätt. De slänger allt skräp och avfall, replikerade kungen.

Med andra ord: sluminvånarna i Kibera hade inte haft vett att installera vattentoalett. Det var så långt som vår monarks miljötänk sträckte sig. Så visst blev det ett minnesvärt möte med kungen, tack vare att Silvia höll i bandaren.”

”Kungen ropade och skrek ”

Kungen joggar med sin labrador Charlie1983.

Bengt Hansell, reporter Ekot:

”Jag skulle intervjua kungen i Drottningholmssparken i samband med hans 50-årsdag. När kungen kom ut från slottet hade han med sig sin hund, en svart labrador. Vi hade precis börjat intervjun när hunden plötsligt fick syn på något utanför avspärrningarna, drygt 150 meter bort - en äldre dam med en ganska liten hund.

Labradoren drog i väg som en blixt och kungen ropade och skrek för att få den att stanna. Men när hunden inte lyssnade började kungen att springa efter medan damen plockade upp sin hund i famnen, för att skydda den mot labradoren.

Jag vet inte om kungen bad om ursäkt till damen men han lyckades i alla fall komma tillbaka med hunden, den här gången i koppel. 
Det här kändes inte som en bra start på intervjun men kungen var rätt så skämtsam när han kom tillbaka och sa något i stil med:

– Han är ju gammal, tio år, inte visste jag att han har så god syn”, sa han.

Sedan knallade vi runt i parken i drygt en timme och genomförde intervjun.

Vid den här tiden var kungabarnen ganska unga, och när jag frågade kungen om barnuppfostran skämtade han på nytt.

– Jag tycker att barn ska hållas strängt och hårt, de ska hållas i koppel, precis som jag har min hund i koppel, sa kungen och lade till i en bisats för radiolyssnarna, att han hade med sig sin hund under intervjupromenaden. 
Kanske drog han sig till minnes att något av barnen varit lika olydigt som labradoren, jag vet inte.

Men kungen är känd för att ha lite speciell humor ibland, och jag tyckte det var roligt att han gav lyssnarna en glimt av den humorn under intervjun. Någon förklaring till att hunden rymt, hade jag inte med i programmet, som ju var en rak intervju.

Jag har träffat kungen vid många tillfällen genom åren och min bild av honom är att han är en väldigt artig och gästvänlig person som verkligen försöker att svara på journalisternas frågor.”

”Drinkar och cigaretter”

Karin Lennmor, chefredaktör för Svensk Damtidning:

”Under början av 1980-talet arbetade jag som hovreporter för Hänt i veckan. Jag reste runt hela världen med kungaparet och det var verkligen en helt annan tid då. Fram till 1986 och mordet på Olof Palme kunde vi journalister umgås ganska otvunget och fritt med kungen.

När kungaparet for på statsbesök, brukade vi vara ett litet gäng reportrar och fotografer, kanske tolv stycken, som alltid reste med. Vi hade en tradition – att skramla ihop pengar i en hatt. Sen gick vi till dåvarande presschefen Elisabeth Tarras-Wahlberg och bjöd in kungaparet på aftonoon-drinkar och snacks i hotellets bar – och de tackade alltid ja. Det här var väldigt avslappnade och lediga möten och kungen inledde alltid med orden ”Det här är off the record” för att markera att ingenting vi pratade om fick publiceras. Sen umgicks vi, drack drinkar, åt tilltugg och rökte tillsammans, tänk att jag satt och rökte med kungen!

Det pratades om ditt och datt och mitt minne är att det alltid var väldigt trevlig och lättsamt. Jag tänker på hans ord ”off the record” ibland. Orden känns väldigt förlegade.

För i dag, 2016, skulle ingen journalist någonsin hålla löftet utan skulle ha publicerat inom loppet av några sekunder.”

”Allt stannade upp”

Johan Gunnarsson vid kungens Eriksgata 2013.

Johan Gunnarsson, reporter, Aftonbladet:

”Jag träffade kungen i Örebro län, på hans Eriksgata, vid ett stopp i Loka brunn. Hela Eriksgatan var schemalagd in i minsta detalj, det fanns inte en oplanerad sekund. Det var fasligt mycket pompa och ståt, blåsorkester, Säpo, pensionärer och barn med blommor i händerna. Det var otroligt högtidligt alltihop och ett hundratal personer var på plats. Men plötsligt stannade allt upp. Musiken tystnade, Säpokillarna såg lite oroliga ut – ingen sa ett knyst.

Kungaparet försvann in i en byggnad med vakterna stående utanför. Det kändes som att tiden stannade under en nervös väntan.

Efter en stund kom kungaparet ut. Orkestern började spela och Säpokillen bredvid mig slog på sitt automatleende. När kungaparet gick förbi ropade jag ”Ers Majestät, Ers Majestät"”ett par gånger, men han låtsades för femtielfte gången (jag hade försökt få en kommentar hela dagen) inte höra. Jag ville veta vad som hände, han ville inte berätta. Men när kungaparet hade gått vidare frågade jag en presskvinna vid hovet vad kungaparet gjorde när de försvann.

– De skulle titta på huset, sa hon.

– På det huset, men det är väl inget särskilt med det, sa jag.

– Jo då, svarade hon.

– Vadå? undrade jag.

– De kanske skulle göra något annat också, sa hon.

– Vadå? undrade jag envist.

– De skulle tvätta händerna, svarade hon.

– Vadå tvätta händerna? Är det något särskilt vatten därinne? Något hälsovatten? frågade jag.

– Inte vad jag vet, men de skulle tvätta händerna, sa hon.

– Men varför då? sa jag.

– JA MEN, DE KANSKE HAR KISSAT INNAN DE TVÄTTADE HÄNDERNA, sa hon.

– Jaha, du menar att de har varit på toaletten? frågade jag.

–  Ja, det var frankt uttryckt, sa hon.

Så då var jag tvungen att kolla vad ”frankt uttryck” betydde, för jag tordes inte fråga henne något mer.”

”Kungen skrattade åt mig”

Omslaget till Barbro Hultmans bok ”I den kungliga kulissen”.

Barbro Hultman, journalist och författare, tidigare redaktör vid hovets personaltidning:”När drottning Astrid av Belgien, född svensk prinsessa, skulle ha fyllt 100 år fick jag i uppdrag att beställa Astridtårtor, bakade från recept ur ”Prinsessornas kokbok”. Drottning Silvia bad mig även hjälpa till att servera tårtorna vid den privata lunchen som hölls på Stockholms slott i samband med jubileet.

Och när jag står där och serverar tårta till alla gäster får jag se kungen och kronprinsessan Victoria ligga över den välbekanta förlovningsssoffan och skratta.

De skrattade eftersom att de fick se Hultman, redaktör för hovets personaltidning, servera tårta i 1930-tals kläder med huckle på huvudet.

Sen kom kungen plötsligt gående mot mig:

– Det där vet man ju precis hur man gör, sa kungen och syftade till de brända marängtopparna på tårtan.

– Ja, det är som när man åker skidor.

– Ursäkta Ers Majestät, men vad har drottning Astrids tårta med skidåkning att göra? undrade jag.

– Jo, men det är så man gör när man vallar skidor, man bränner, svarade kungen.

Det här var ett slags test, kungen ville veta hur jag skulle hantera den här situationen. Han är bra på att retas och har mycket humor. Han såg det komiska i att jag som redaktör för personaltidningen stod och serverade tårta.

Vid ett senare tillfälle, när jag skulle avsluta min anställning på hovet, fick jag en pratstund med kungen och drottningen. Jag hade hoppats på att få beröm för alla artiklar som jag skrivit – men så blev det inte. 

– Hur går det med kakorna, bullorna och tårtorna då? undrade kungen.

Det krävs att man förstår sig på kungen för att begripa vad han menade i den situationen.

Han menade att han inte kunde ge mig någon medalj eftersom att jag inte faller under den normen. Men ville påpeka att jag har gjort ett bra arbete som huggit i och hjälpt till att baka och servera tårtor vid olika tillställningar. Kungen uppskattar människor som inte drar sig för litet "grovarbete".”

”Kungen hämtade en groda”

Clas Göran Carlsson, fotograf:

"1979 var FN:s barnår och Vecko-Journalen bad mig att intervjua kungen om hur det är att vara pappa. Kronprinsessan Victoria var då två år gammal och vi träffades på Solliden på Öland. Under intervjun och fotograferingen slog det mig hur okonstlat kungen berättade om sin egen uppväxt och om hur modern Victorias uppfostran skulle bli. Att kungen har ett bra bildsinne visste jag sedan tidigare men det slog mig även att han hade glimten i ögat när det kom till pressbevakningen runt honom och familjen. Under intervjun gjorde kungen jämförelser med sin egen uppväxt.
– Jag tror inte på någon typ av uppfostran, utan på ett naturligt förhållande till barn, sa kungen.

Kungen menade att Victoria skulle få en uppfostran i tiden, för vår tids samhälle med inriktning på kommande officiella uppgifter.

Bland leksakerna såg jag en leksaksgräsklippare, en liten bil, hink och spade, en vit docka men också en svart. Att Solliden var idylliskt och barnvänligt var tydligt, men hur var Stockholms slott? Kungen pekade på att det saknades möjligheter för Victoria (som var enda barnet då) att gå rakt ut i naturen som på Solliden. Kungen, som själv är en stor naturvän i alla avseende, saknade detta.

Inte långt efter vårt samtal flyttade kungafamiljen till Drottningholm där naturen finns in på knutarna. När bilderna skulle tas var det ju bra redan som det var med den idyll Solliden trädgård bjuder, men kungen hade tänkt ut en särskild bild.

– Kom får du se, sa kungen.

Han tog med Victoria och mig till pergolan som har en damm med näckrosor. Victoria ställde sin docka framför kungen som satte sig på huk vid kanten. Det var väl kanske inte världens bästa bild, tyckte jag men kungen läste av mitt ansiktsuttryck.

– Vänta lite, sa kungen.

Sedan stack han ner handen under en av näckrosorna. Upp ur vattnet hämtade han en groda! Sen log han lite menande och förde grodan mot Victoria.

– Pussa grodan, Victoria!, sa kungen.

Victoria pussade aldrig grodan men det gav mig tillfälle att ta en serie alldeles utmärkta bilder på ett klassiskt tema. Och det var helt och hållet kungens förtjänst.”

”Det blev tyst”

Jenny Alexandersson, hovexpert, Aftonbladet:

”Jag har bevakat kungen i tretton år nu och det som fortfarande kan få mig att haja till är hans speciella humor. Det händer inte ofta, men då och då kan kungen hala upp ett skämt när man minst anar det, men det är inte alltid som det går hem hos alla.

Jag minns en intervju under ett statsbesök i Nederländerna. Vi var en handfull journalister – endast kvinnliga den här gången – som fick träffa kungen och drottningen och det var ett ganska avslappnat och informellt möte. Vi småpratade lite först och skulle precis gå över till att ställa frågor om resan när kungen plötsligt spände ögonen i oss.

– Var är grabbarna då? sa han.

Det blev tyst.

Vad menade han? Dög inte vi kvinnor? Reportern bredvid mig drog in luft och höll andan, på väg att säga något.

Jag kom att tänka på den där tjatiga men omtalade OLW-reklamen som vevades runt på 90-talet där en kille frågar ”Var är brudarna då?”.

Var det den kungen tänkte på?

Nog var det så. För den där glimten i ögat blixtrade till, men kungen insåg att alla inte hängde med och slätade över sitt skämt. Min kollega andades ut.”

”Jag undrar fortfarande”

Toni Sica, fotograf på Stella Pictures:

”När det sker statsbesök i Venedig, Italien, får gästerna åka i en speciell gondol. Den här gondolen används inte i några andra sammanhang än när det kommer prominenta gäster som presidenter och kungligheter och det är är den finaste och flottaste gondolen jag någonsin har sett.

För många år sedan, när kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia besökte Venedig ville borgmästaren ta med sig kungaparet på en åktur i gondolen.

Vi var många förväntansfulla fotografer som hade samlats vid gondolen som väntade vid Markusplatsen.

Men det blev ingen åktur – kungen sa nej. Han vägrade. Även drottningen stannade kvar på land.

Jag var antagligen den fotograf som blev mest besviken då det har varit en dröm att få fotografera kungaparet i den här speciella gondolen.

Och än i dag undrar jag varför kungen vägrade att åka.”