”Jag ville få henne tyst – snabbt”

Eric Tagesson

Helenes mamma bytte namn. Barnamördare står långt ner i fängelsehierarkin

26 september 1990 kl 19.30: Den då 30-åriga Lena ringer till polisen och anmäler att hennes femåriga dotter Helene är försvunnen.

Lena jobbar på Securitas.

Hon kör värdetransporter och trivs bra på sitt jobb.

I början på sommaren 1990 separerar hon och Helenes pappa efter åtta år och tre barn.

Barnens pappa flyttar till en lägenhet i samma hyreshus i Bergsjön i Göteborg, för att kunna vara nära sina barn: 1, 5 och 8 år gamla.

En månad senare får Lena sparken från sitt jobb.

Hon träffar en ny man, men den 26 september, samma dag som Helene anmäls försvunnen, gör han slut med Lena med orden:

– Ta dina skrikiga ungar och försvinn.

26 september 1990, två timmar före samtalet till polisen: Lena har hämtat Helene och hennes ettåriga lillebror på dagis. Hon tar med sig barnen ner i källaren, eftersom familjen haft inbrott i sitt förråd. Det är där det händer.

– Helene börjar skrika. Jag ville att hon skulle bli tyst – snabbt.

– Jag lägger Helene på rygg, drar ner dragkedjan på hennes jacka, knäpper upp och tar av henne skärpet. Sedan vänder jag henne på mage och säger till henne att titta på lampan längst bort i korridoren – jag ville inte att hon skulle se på mig.

Lena lägger skärpet kring sin dotters hals.

– Jag knyter en knut och drar åt ganska hårt. Jag känner att knuten börjar släppa, gör en knut till och drar åt ytterligare.

Efter bara sekunder är Helene död. I barnvagnen bredvid den döda kroppen sitter Helenes ettåriga lillebror.

Lena drabbas av panik när hon inser vad hon gjort.

Hon tar med sig den ettåriga pojken upp från källaren och lämnar honom hemma hos en väninna. Därefter återvänder hon till källaren. Hon lägger ut villospår för att få mordet att likna ett sexualmord.

Hon drar ner Helenes byxor. Med en kajalpenna skriver hon ordet ”kuk” på Helenes skinka.

Sedan går hon upp i lägenheten och ringer polisen.

– Min dotter är försvunnen, säger hon.

Bara en timme senare hittar en polispatrull, tillsammans med pappan, den döda flickan.Det skulle ta sex veckor innan mördaren greps.

Två dagar efter mordet: ”Helene trodde gott om alla” är rubriken i Aftonbladet. Lena och Helenes pappa vädjar i tidningen till mördaren att träda fram.

– Helene var en sådan solstråle. Hon var en så oerhört god tjej. Det var väl också därför hon hamnade där hon hamnade – hon trodde alla om gott, säger Lena.

Polisens arbete med att hitta mördaren fortsätter. Oroliga småbarnsföräldrar i området där Helene bodde fruktar att mördaren ska slå till igen. Lekplatserna i bostadsområdet är tomma.

Efter en vecka anhålls Helenes pappa, misstänkt för mordet men släpps efter tre dagar.

Ytterligare två veckor senare delges Lena misstanke för mord, men misstankarna räcker inte för att gripa henne.

23 oktober: ”Polisen tror vi mördade Helene”. Föräldrarna berättar i Aftonbladet om misstankarna som riktats mot dem.

– Det känns fruktansvärt att vara misstänkt för något man inte gjort, säger Lena.

De vädjar till polisen.

– Sluta förfölj oss!

Två veckor senare, sex veckor efter mordet: Lena orkar inte ljuga längre och erkänner vad hon gjort.

Innan rättegången börjar i januari 1991 genomgår Lena en rättspsykiatrisk undersökning.

”Lena har begått den åtalade gärningen under inflytande av själslig abnormitet”, står det i utlåtandet.

Men hon anses inte vara tillräckligt sjuk för att få vård.

Lena döms för mord till tio års fängelse.

Nästan sju år tillbringar hon innanför murarna innan hon släpps fri i slutet på 1997.

Under tiden i fängelset byter hon namn – barnamördare står långt ner i fängelsehierarkin.

I dag, sjutton år efter mordet, är Helenes mamma 47 år. Hon lever med en ny identitet i en annan del av landet. Hon har ingen kontakt med sina två barn, 18 och 25 år. Hon lever med en ny man.

Hon vill inte prata om det som hände för sjutton år sedan.

– Jag försöker leva ett nytt liv nu och vill inte riva upp gamla sår, säger hon till Aftonbladet.

Fotnot: Lena är ett fingerat namn.