Ingela, 61: Min son högg ihjäl sin sambo

Mattias Sandberg

Christer mördade sina döttrars mamma
– när den ena flickan var i lägenheten

Ingela, 61, är mamma till en mördare.

För tre år sedan högg hennes son Christer, 41, ihjäl sin sambo.

–?Jag kommer aldrig att förlåta honom, säger Ingela.

17 augusti 2006. Plötsligt ringer telefonen hemma hos Ingela och hennes man Janne i Göteborg.

–? Jag hörde bara en röst i luren som skrek ”Han har mördat henne”, säger Ingela.

Först tror hon att det är Christer som är död. Men sedan förstår Ingela vad som har hänt – hennes son har tagit livet av en annan människa.

Insikten gör henne alldeles kall.

Ingela känner hur hon bara vill försvinna bort och Jannes första reaktion är att han ska slå ihjäl sin egen son.

Dömdes – igen

Tidigare samma kväll har Christer knivhuggit sin 42-åriga sambo i halsen. I lägenheten fanns också en av deras två döttrar: fyra år gammal.

Christer larmade själv polisen, men när de kom fram var det redan för sent.

–?Jag kommer aldrig att förlåta honom för mordet. Men samtidigt är han min son och jag älskar honom inte mindre i dag, säger Ingela.

Efter mordet dömdes Christer till sluten psykiatrisk vård. Och det var inte första gången.

Tio år tidigare högg han sin sambo med en filékniv i ansiktet och fick samma dom.

Men då släpptes Christer efter 19 månader, och blev ihop med sambon igen.

När Aftonbladet träffar Ingela har det gått tre år sedan mordet. Hemma i lägenheten i Bergsjön i Göteborg trängs fotografier på Christer och hans yngre bror.

Rädd för sin son

Det är svårt att förstå att den leende pojken, som tittar rakt in i kameran, i dag är en dömd mördare.

Även för Ingela.

–?Varje morgon stiger jag upp och inser att min son har mördat. Insikten kan fortfarande vara så överväldigande att jag bara gråter.

Ingela berättar att hon såg att någonting var fel med sonen. Tidigt.

Hon säger att Christer redan i 25-årsåldern fick diagnosen depression och schizofreni. Började äta mediciner. Förtidspensionerades från jobbet. Men mådde bara sämre och sämre.

–?Han såg syner. Och en jul attackerade han mig och Janne med en kniv. På ett sätt var jag rädd för min egen son.

Men de polisanmälde aldrig Christer.

–?Kanske borde vi gjort det. Men jag gjorde mitt bästa som mamma och det har aldrig känts som att det var min son som mördade. Det var hans sjukdom.

Han ville ha hjälp

I dag är de två döttrarna, som Christer fick tillsammans med sin sambo, placerade i fosterhem. Med sekretessbelagda uppgifter.

Men Ingela är inte arg på sonen för att hon inte har någon kontakt med sina barnbarn.

–?Den enda ilska jag känner är mot vården. För Christer sökte hjälp före mordet. Men skickades i väg. Kanske hade det gått att förhindra.

Ingela säger att det har varit svårt att gå vidare. Tårarna är alltid bara en tanke bort. Men hon och Janne har varandra. Och det behövs. För sorgen kommer – flera gånger i månaden.

Nu väljer hon att gå ut i media för att hjälpa andra brottsoffer.

–?Det var ett stort beslut. Och en del av mig är livrädd att folk ska döma oss. Men samtidigt är det också ett sätt att se vilka som är våra riktiga vänner.

I TV4 i kväll berättar även Christer om mordet. Och hur han hörde röster som beordrade honom att utföra det.

– Det går aldrig att ta tillbaka vad jag gjort. Men jag hoppas att mina föräldrar lever i hundra år. För i dag är de det enda jag har kvar, säger han i programmet.