Flyget till New York är en resa till helvetet
Jag sitter i skrivande stund på SAS flight SK 903 bound for New York. Här finns både internet och sprit – två prioriteringar när jag väljer att flyga.
Min pilot här ombord är norrman. Han låter som en bebis när han talar, vilket ju verkligen inte skapar förtroende. Han låter faktiskt som en liten treåring som talar i fullständiga meningar. Han låter som ett fenomen, man tänker att forskare borde göra prover på honom. En treåring som kan prata i fullständiga meningar. Den här piloten har i alla fall just sagt i högtalarna att ”det här kommer att bli en skakig resa, så spänn fast säkerhetsbältena och håll dem fastspända.”
Den här idioten till pilot har uppenbarligen en ganska mager social och psykologisk känsla för hur man hanterar människor. Han förstår inte att det är den typen av information som han ska hålla snattran om.
Han skrämmer mig till vansinne när han uppjagat berättar om turbulens, för det låter som om han själv är rädd för den. Som om han själv sitter där framme
i cockpit och tänker: ”Fan vet om den här kärran kommer att klara den här skiten.” Och så märker jag att planet skakar till och genast hamnar jag i ett vackert pärlband av fasansfulla tankar.
Jag tänker bland annat på Klas, min kompis, som reste med sin flickvän till Thailand. Han hade just fått in sin kyckling och sitt vin när det small till utav helvete.
Tänk programmet Lost, säsong ett, episod ett. Och efter smällen ingenting. Planet föll ljudlöst under tio sekunder. Fallet var så kraftigt att tallrikar och flaskor svävade fritt i luften, det såg ut som man tänker sig att Fuglesang har det där uppe. Förutom att alla passagerare skrek, grät och bad till Gud.
Klas blundade och gjorde sig beredd på döden. Och så slutligen hittade planet luft under vingarna igen och där satt alla nerkladdade av kyckling och stirrade på varandra som stenåldersvildar. Det han upplevde var något som kallas ”klarluftsturbulens”, hört
talas om det?
Det är turbulens av en typ som piloten inte kan se på radarn. Den bara kommer. Och straffar allt i dess väg. Det är som atmosfärens motsvarighet till svarta hål.
Turbulensen tilltar ännu mer nu och jag ser hur värdinnorna skyndar mellan stolarna. De ser rädda ut. Och ser flygvärdinnorna rädda ut finns det stor anledning för mig att vara rädd också. Fan. Jag som bara vill leva. Jag kommer att tänka på att jag inte tagit farväl av flickvän.
Katrin! Jag är ledsen att vi inte fick uppleva allt vi ville uppleva. Jag älskar dig. Farväl. Puss. Alex.