Jag känner mig viktigare, mer känd och mäktigare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns något alldeles underbart med att skriva autografer. För varje gång jag skriver en
autograf så växer jag som människa. Jag är som en serietidningsfigur med superkrafter, som har förmågan att alstra andras energi på detta sätt. Jag känner mig viktigare, kändare och mäktigare varje gång det kommer fram en imponerad liten knatte med block i hand.
Nu kan jag inte direkt säga att det har skett så värst många gånger. Jag har fått ge min autograf två gånger i mitt liv. Första gången var när jag var med i EXTRA EXTRA i TV3 och en äldre, möjligen debil herre ur publiken kom fram och log konstigt och bad mig skriva mitt namn i ett mycket tummat block. Och där stod jag och skrev och kände hur superkrafterna vällde över mig. Jag växte och han förminskades. Jag tog ifrån denne man hans värdighet och njöt av det. Denna rent perversa njutning oroade mig en smula. Men jag fick smak för det. Blodad tand, som man säger.
Så var jag i Idre fjäll för några helger sedan tillsammans med min flickvän Katrin. Det var fråga om ett skid-kändis-jippo av påkostat slag. På plats fanns en massa kändisar från Stockholm, som hade bussats upp som troféer för att inviga ett fjällhotell. Och där stod vi och minglade i en hotellobby och berömde varandras kändiskarriärer, dunkade varandras ryggar, som man gör på kändisfester. Och så kommer det plötsligt fram en liten pöjk som aldrig kunde vara mer än 13 år gammal. ”Får jag din autograf”, frågade pojken och genast porlade det inom mig av den vildaste tillfredsställelse. Jag lade på min lätt besvärade min och tog blocket ur hans hand, frågade vad han hette och skrev lite skönt, avslappnat, hafsigt sådär en personlig hälsning till lillkillen. Så gav jag honom blocket, rufsade honom i håret med handen och lät honom löpa. Men han stod kvar och jag såg honom – som i slowmotion – vända sig mot min flickvän Katrin. Så sträckte han upp blocket mot henne och frågade: ”Kan jag få din autograf också?”
Jag tappade fanimej fattningen fullständigt. Snorungen hade uppenbarligen inte en aning om någonting. Han hade väl sett Gunde Svan och Anja Pärson i lokalen och känt att här är det lika bra att ta det säkra före det osäkra och ta autografer av hela bunten. Han hade inte en susning om vem jag var eller vad jag gör. Plötsligt var jag likställd med Katrin. En nobody. En ingenalls-människa. En icke-kändis.
Jag knöt näven i fickan och kände mig alldeles yr, matt och konstig. Superkrafterna hade försvunnit ur min smala men ändå feta kropp.