’’Han höll mig ut genom fönstret i fötterna”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-08
Fosterföräldrarna lyssnade på barnens vittnesmål i rätten
FALUN. Pojken har stora bruna ögon och tittar allvarligt på oss från en stor, vit duk i sal 4 i tingsrätten.
Han säger att han ville dö, att han hellre bodde hos grisar än hos fosterföräldrarna.
De tre bröderna berättade för lärare och rektor om flera års skräck och förnedring.
Men slappa myndigheter blundade och tittade bort.
Minns du första gången du blev bestraffad? frågar polisen.
Rättegången mot fosterföräldrarna som misstänks ha misshandlat och kränkt de tre bröderna i flera år har inletts i Falu tingsrätt och vi tittar på det första av de 13 timmars videoinspelade förhör som är vice chefsåklagare Olle Sohlbergs huvudsakliga bevisning.
Pojken var bara fem då hans mamma dog och syskonen flyttade till den stora, fallfärdiga herrgården i Dalarna, men han minns.
– Jag satt i trappan upp till vinden. Pappa blev jättearg. Jag fick inte mat på tre dagar. Jag längtade till skolan, för där fick jag mat.
Om denna bestraffning har han berättat för lärare och rektor, men de gjorde inte mycket.
Han har halvlångt, mörkt hår och är klädd som vilken tolvåring som helst och är glad ibland och ledsen ibland och på den vita duken berättar han för oss även om andra grymheter.
– Han höll mig ut genom fönstret i fötterna från fönstret högst upp i huset. Ibland bara i en fot. Det var 13 meter ner till marken. Jag hade dött om han hade haft handsvett. Jag kunde ha dött flera gånger.
”Hoppas han inte tappar mig”
– Pappa hade en speciell röst när han sa, ”kom, nu går vi upp på vinden”.
Vad tänkte du då?
–Hoppas han inte tappade mig.
Vad kände du?
– Jag var jätterädd. När jag vred lite på huvudet såg jag en jättestor sten nere på marken.
Hur länge höll han dig utanför?
– Jag vet inte. Två, tre minuter. Kanske fem. Jag är inte så bra på klockan.
Den åtalade 42-årige mannen, halvlångt, stripigt hår, beige skjorta, tittar intresserat på och antecknar noggrant. Hans 49-åriga hustru orkar inte sitta i rättsalen utan följer rättegången från ett annat rum.
De säger inte ett ord, men nekar genom sina advokater till alla anklagelser.
De har inte dömts för brott tidigare, men satt häktade några veckor förra året. När de släpptes sålde de snabbt herrgården och flyttade till en annan del av Sverige.
Visst kan barn ljuga ihop allt möjligt konstigt, men brödernas berättelser får stöd av svårförklariga, dokumenterade skador på deras kroppar samt fynd av handbojor och krokar i herrgården.
Det är sövande kvavt i rättsalen och pojken på den vita duken fortsätter berätta.
– Vi var väldigt ensamma. Vi fick inte leka med andra barn. Den enda gången det hände något var när vi blev bestraffade. Vi fick straff för allt. Om jag tog mer än fyra rutor toapapper blev jag bestraffad.
Brände deras fingrar
Om detta har han berättat för skolan, men ingenting hände.
Mellanbrodern vittnar om hur han bajsade på sig då de hängdes upp i krokar i säckar, om hur kvinnan en gång brände deras fingrar med tändare, om hur yngste pojken fick gå med bruten arm en vecka efter att ha cyklat omkull innan han togs till sjukhus.
Även detta har berättats för skolan.
I dag säger rektorn:
– Jag var inte rektor då pojkarna gick här. Du får prata med deras lärare.
Läraren:
– Jag hänvisar till rektorn.
Den förre rektorn säger:
– Vi slog larm till socialen två gånger.
Socialsekreteraren:
– Jag kan inte prata nu.
När barnen till slut, 2007, flyttades till nya familjer var det för att ”de sociala myndigheterna och fosterföräldrarna hade olika uppfattningar om hur barn ska uppfostras”.
Övergreppen polisanmäldes först då pojkarna började berätta för sina nya föräldrar.
De hade befriats ur sitt helvete betydligt tidigare om bara myndigheterna skött sitt jobb.