För gammal för krogen

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-21

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Har du också stått på krogen, nickat igenkännande till någon person och viskat i din kompis öra att den där människan där borta är alltid ute i vimlet?

Jag har många gånger undrat över sannolikheten att man råkar befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt. Men jag vill inte tro att det är så. Jag vill vara en bättre människa än den där slarvern som ränner ute jämt.

Att hänga på krogen har ju definitivt minskat i omfattning med åren – och nu kan jag inte förstå vad det var som gjorde det så speciellt.

Det lär ju knappast ha varit dryckens berusning som lockade mig eftersom jag sällan drack. Kanske var det ett bra sätt att få uppmärksamhet på och att spana in snygga grabbar. Ja, troligtvis det sistnämnda.

Sen ville man ju aldrig gå hem heller, rädd för att missa nåt kul. Stängde stället fem på morgonen, ja nog sjutton var man med och stängde det. Lamporna tändes och där stod man med sminket under ögonen i garderobskön och väntade på sin jacka. En hamburgare på Ave­nyn eller en kopp choklad på Tintin och en arg, vaken mamma därhemma.

Jag förstår att mamma undrade vad vi sysslade med.

Så fort jag fick halsont eller blev förkyld så sa hon alltid att jag hade fått Valandsjukan. För det var ju på Valand man hängde på den tiden.

Vilken förälder har inte påpekat att på deras tid kom man minsann hem den tiden på dygnet när vi, moderna barn av i dag, går ut.

Men något har hänt även med mig de sista åren.

Hjälp! Jag har blivit äldre och kanske rent av lite tråkig. Eller är det så här det är att vara vuxen.

Hur som helst så var vi ett gäng som efter fredagens Let’s Dance drog till ett av Stockholms inne­ställen.

Allt vad jättefint ordnat och vi drack champagne och stämningen var på topp men det var nåt som inte stämde. Det var ljudet.

DUNKA, DUNKA, DUNKA.

Vi bara stod och glodde på varandra med varsitt glas i handen. Jag kände mig som en idiot som skrek i folks öron. Till slut orkar man inte föra ett samtal med någon för det är bara jobbigt.

Runt omkring oss satt och stod knappt könsmogna ungdomar med händerna i luften och dansade vilt i takt till musiken.

Det var då jag insåg hur mycket jag njuter av en lugn middag med mina vänner.

Det var också då jag insåg att min tid på krogen är förbi och att var tid har sin tjusning.

Jag har blivit vuxen och jag gillar det punkt slut!

Erica Johansson

Följ ämnen i artikeln