”Nu är det vår tur att slå tillbaka”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-08
Peter Kadhammar: När människor saknar röst tar de till stenar och påkar
Det är ironiskt att Kina av alla länder skakas av etniska upplopp.
Kina är världens folkrikaste land men också det etniskt mest rena, möjligen med undantag av Finland och Tuvalu.
91,5 procent av befolkningen tillhör hanfolket, det är de som vi till vardags kallar kineser.
Övriga 8,5 procent tillhör en lång rad folk där de största är uigurer, tibetaner, mongoler och manchurier.
Jämför detta med andra världsmakter. I Ryssland utgör ryssarna bara 80 procent av befolkningen, i Indien utgör den indoariska gruppen 72 procent och i USA är den del av folket som kallas vit 80 procent av alla invånare.
Dessa tal har jag hämtat från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s pålitliga World Fact Book på nätet.
Om man kastar en blick på kartan verkar dock Kina betydligt mer blandat. De enorma områden som är Tibet, Xinjiang, Mongoliet och Manchuriet spänner som en båge från sydväst till nordöst, likt en skyddande buffert runt det kinesiska kärnlandet.
Förra året utbröt upplopp i Tibet, nu sker samma sak i Xinjiang. Att förklara varför detta sker är på ett plan enkelt.
Tibet och Xinjiang är ödemarker jämfört med de överbefolkade kustområdena. Så länge Kinas kommunistiska parti fortfarande var kommunistiskt lydde den officiella linjen att lämna de nationella minoriteterna någorlunda i fred. När kommunistpartiet införde kapitalismen blev det också fritt fram för hankineser att flytta till de tomma vidderna i väster.
Efter andra världskriget utgjorde hankineser sex procent av Xinjiangs invånare. I dag är de 40 procent.
En sådan inflyttning skapar självklart spänningar så problemet är i ett avseende etniskt.
Det är dock ingen naturlag att det blir misstro, osämja, slagsmål och upplopp när olika folk lever på samma plats. Man hade ju kunnat tänka sig att det blev en diskussion om att inflyttningen var för snabb, att det blev debatt om ursprungsbefolkningens sämre utbildning och därmed automatiska underläge på arbetsmarknaden.
Man hade kunnat tänka sig ett civiliserat samtal om Tibets och Xinjiangs ställning inom folkrepubliken Kina, och det samtalet hade säkert lett fram till ökat självstyre för minoriteterna.
Allt detta hade man kunnat tänka sig.
Eller hade man?
Ett sådant scenario förutsätter förstås att det råder något som åtminstone liknar demokrati vilket inte Kina har.
När människor saknar röst tar de till stenar och påkar. Peking reagerar i panik, som alla diktaturer. Skarp ammunition. Utegångsförbud. Klippta telefonlinjer.
Så kan en diktaturs klumpighet orsaka att världens etniskt renaste land faller sönder av etniska skäl. En svårslagen idioti.