Titta – nu förstår du krisen

Uppdaterad 2015-07-15 | Publicerad 2015-07-01

Grexit, nödlån och konvergenskrav.

Tycker du Greklandskrisen är komplicerad?

Egentligen är det inte svårare än vanlig familjeekonomi.

Säg så här:

Det var en gång en gosse som hette Greger. En solbränd och glad pojke som älskade att leka på stranden och samla gamla stenar.

Han bodde med sina föräldrar och sina många syskon i en gammal villa på en av de flottaste adresserna i den Gamla staden.

Familjen hade det mycket bra ställt. Faktum är att föräldrarna var rika, för att inte säga stenrika, jämfört med många andra i stan.

Greger hade på ett tidigt stadium fått lära sig värdet av att ha ordning på sina slantar. Både mamma och pappa var mycket noga med sånt.

– Det gäller att spara och inte göra av med mer pengar än man tjänar!

Utöver veckopengen så tjänade han lite extraslantar på att panta pappas flaskor och klippa gräset på bakgården. Ju äldre han blev desto mer ansvar ­hade han fått ta för sina egna inköp.

Men en dag när Greger nyss fyllt 14 upptäckte han att pengarna var slut (1). Spargrisen var tömd och byxfickorna tomma.

Han var pank och hade inte ens råd med det allra nödvändigaste, som busskort och nya strumpor.

Pappa Erik-Urban blev både arg och förvånad.

Hur kunde sonen vara pank? I så fall hade ju han brutit mot familjens viktigaste regel: Att inte göra av med mer pengar än man har (2).

Som alla barn hade Greger ursäkter.

Sommarjobbet var sämre betalt än han räknat med.

Och några av apparna som han ­laddat ner på sin mobiltelefon hade börjat dra pengar varje månad.

Jättekonstigt, typ.

Ja, och så var det där med godiset som han brukade bjuda på i plugget.

Han ville ju så gärna imponera på ­brudarna och vara en i gänget bland de tuffa grabbarna.

Pappan blev misstänksam.

Han anade att det kunde finnas fler hål i plånboken. Och när han hittade sonens kontoutdrag, gömt i en skrivbordslåda, upptäckte han att Greger inte berättat allt (3) – godisköpen, de onödiga mobilapparna och för­seningsavgifter till biblioteket hade han mörkat.

Det kallades till familjeråd.

Pappan skällde och de andra syskonen blängde ilsket.

Mamma Ingmarie-Fia, allvarlig och fordrande, satt på familjens förmögenhet. Hon kom från en rik släkt, uppvuxen med en stenhård och sträng syn på pengar.

Hennes yngre syster, Elca-Britt, satt på kortändan av bordet. Hon fick vara med eftersom hon var gudmor åt barnen.

– En sparad krona är en tjänad ­krona, sa hon och trummade otåligt med fingrarna på bordsskivan.

Hon hade dessutom sett Dr Phil på TV4 och lärt sig betydelsen av ”tough love”, sträng kärlek.

Familjerådet slutade med att de tre vuxna motvilligt gick med på att låna Greger pengar (4) till det nödvändigaste, busskort och mellanmål i skolan, tills han kommit ikapp.

Men de ställde samtidigt krav. Greger måste lova att fixa ett nytt extraknäck och rensa bland utgifterna (5) så att det garanterat fanns pengar kvar på kontot i slutet på varje månad.

– Inget mer bjudgodis och inga fler onödiga appar! sa mamma Ingmarie-Fia med sträng röst.

– Och pengarna ska betalas till­baka, kom ihåg det. Vartenda öre! sa Elca-Britt.

Greger knorrade men hade inget val. Kompisarna säkert skulle bli sura när han slutade bjuda på snask.

Med böjt huvud tog han emot ­pengarna och lovade skärpa sig.

Mamma och pappa lånade ut ­pengar flera gånger, alltid med nya hårda villkor.

– Säg upp Spotify!

– Sälj dina Pokémonkort och de ­andra leksakerna du inte använder.

Mamma Ingmarie-Fia grälade ofta på Greger. Hon tyckte att sonen slarvat och krävde en straffpeng (6) för att markera att det var ett lån och ingen gåva.

Syskonen blängde surt. Även de mest skötsamma systrarna hade drabbats av föräldrarnas förmaningar och snålhet sedan Gregers slarv upptäckts.

Men efter en tid verkade snålandet ge resultat. Allt fler slantar trillade ner i Gregers spargris.

Och till slut, när han sålt och snålat och lappat och lagat (7), var spargrisen såpass fylld att han kunde betala tillbaka en liten del av pengarna.

– Bra! sa Erik-Urban, när han tog emot småmynten.

Det verkade som om sonen lärt sin läxa. Men sen ändrade sig Greger (8) plötsligt. Han hade suttit på sitt rum och räknat och insett att han knappt hade råd med straffpengen. Att betala tillbaka resten av lånet var inte att tala om.

Faktum är att han behövde låna ­ännu mer pengar för att klara den kommande månaden.

Och samtidigt stod han inte längre ut med snålandet.

När pappa fick höra detta kallade han till ännu ett familjeråd.

Greger bönade och bad att föräldrarna skulle fatta läget och stryka skulderna, helt eller delvis.

Men Ingmarie-Fia och Erik-Urban var stenhårda.

De ansåg att Greger måste betala 9. Dels för att han ­skulle förstå att han inte kunde fortsätta leva på lånade pengar, dels för att ­inte de andra syskonen i familjen skulle få några tokiga idéer (10).

– Så vad händer om jag inte ­betalar? undrade Greger.

– Då får du inga mer pengar av oss, svarade pappan strängt.

– Hur ska jag klara mig då?

– Du får du skylla dig själv och fixa dina egna pengar (11) i fortsättningen, svarade mamman iskallt.

– Hur då?

– Du får väl trycka upp egna sedlar och se hur bra det funkar.

– Och vad händer om inte det ­heller hjälper (12)?

På det hade ingen av dem något svar.

Följ ämnen i artikeln