Släpper tusentals människor över gränsen varje dag
Publicerad 2022-03-09
MOSTYSKA. Den ryska invasionen av Ukraina har lett till en historisk flyktingkris.
Varje dag släpper stationschef Serhiy Sydor, 45, ensam mer än tiotusen människor över gränsen.
– Det gör ont i hjärtat. De ger sig av mot det okända, säger han.
I snart två veckor har Serhiy Sydor inte fått lämna stationsbyggnaden i Mostyska på kvällarna. Sena nätter kan han vila en timme eller två på skinnsoffan i hörnet av kontorsrummet, tills någon av telefonerna ringer eller kontrollpanelen börjar blinka och tjuta och ännu ett tåg är på väg.
Då måste han upp igen.
Fram till för två veckor var Mostyska en liten obetydlig järnvägsstad, invid den polska gränsen. Och fyrtiofemårige Serhiy Sydor en vanlig stationschef, som övervakade godståg med spannmål och konstgödsel dagtid, åt middagarna hemma med familjen och snickrade på mammans hus om helgerna.
Nu ter sig det gamla livet som en fjärran, märklig dröm.
– Vem skulle ens komma på tanken att renovera nu? Våra hus kan ju när som helst skjutas sönder, säger han.
Enligt FN:s flyktingorgan har minst två miljoner lämnat Ukraina, den snabbaste evakueringen av flyktingar i vår tid.
Uppemot en tiondel har passerat Mostyska.
Stationschef Serhiy har stoppat deras tåg, säkerställt att var och en av dem har kunnat visat någon form av id-handling – nästan vilket papper som helst har gått bra – och att inga friska män mellan 18 och 60 år som är skyldiga att stanna och vara tillgängliga för armén är ombord. Därefter har han inväntat klartecken från polska sidan – och vinkat okej.
Tog 18 timmar för att resa åtta mil
För tre dagar sedan räknade han till 2 300 passagerare på ett enda tåg. Många ombord hade färdats i över ett dygn.
– Tågen är fruktansvärt överfulla. Alla som kommer hit är utmattade, fysiskt och mentalt. Och hungriga. Somliga är arga och frustrerade för att vi inte genast kan släppa fram dem. Men strömmen av människor är så enorm. Den polska sidan hinner inte med.
Han låter en penna falla mot skrivbordet.
– De första dagarna tog det 18 timmar bara att resa de åtta milen från Lviv. Men sedan vi delade upp id-kontrollen mellan flera stationer har vi kunnat komma ner ordentligt i tid.
Stationschefen masserar pannan med handen. Suckar högt.
– Det svåraste är att behöva se alla ensamma kvinnor. En dag såg jag en mamma ge sig av med två småttingar i armarna. Hennes tåg hade stått stilla här i flera timmar. När jag frågade vart hon skulle svarade hon till gränsen. Det är minst två mil bort, sa jag. Men hon bara fortsatte…
Han avbryter sig. Skruvar sig i stolen. Gnuggar de blanka ögonen.
– Förlåt… det är inte meningen att bli känslosam.
Kinderna blir röda.
– Det är bara att jag inte kan släppa den bilden. Det gör ont i hjärtat. Jag tänker på hur de fortsatte fram …. utan att veta vad som ska hända. Hur alla som flyr här ger sig av in i det okända.
Väggklockan tickar till. Han reser sig. Leder oss genom den sovjetbyggda stationsbyggnaden, där traktens frivilliga väntar med kött- och potatisdoftande grytor, ut på perrongen.
Dovt gnisslande rullar det tunglastade evakueringståget in. Det har färdats över vintriga slätter, genom byar befästa med sandsäckar och stridsvagnshinder och fladdrande gulblåa flaggor. Tvärs över det land den ryske presidenten Vladimir Putin tycks göra allt för att utplåna.
Raketerna skär som ljuspilar genom natthimlen
Ett ensamt barn trycker näsan mot rutan. Annars är det stilla. Flera spöklika minuter förflyter.
Så slås dörrarna upp.
Långsamt, på stela ben, kommer de första passagerarna ut. Kvinnor med små hundar, omsorgsfullt insvepta i filtar.
Svetlana Zinevych, 51, en elegant bankkvinna med klarblå ögon, har färdats tjugo timmar från hemstaden väster om Kiev. Hon har rest med blicken fastnaglad i landskapet, medan bilderna projicerats för hennes inre.
Raketerna som skär som ljuspilar genom natthimlen. Smällarna och förödelsen. Det hastiga avskedet från systern, som i sista stund bestämde sig för att stanna.
Hon borstar lite damm från kappan, rättar till huvudbonaden och blickar ut över de hundratals medresenärerna som till sist letat sig ut.
– Man har alltid sagt att ryssarna är våra bröder. Att de är utbildat folk som älskar kultur. Hur ska det här gå att förstå?
Fotografen höjer kameran för att ta en bild. En militär kommer fram. Landet existens hotas, nerverna ligger utanpå och det fototillstånd vi nyss hade har upphört att gälla.
Stationschef Serhiy ger klartecken och signalen ljuder. Svetlana pressar sig in i vagnen just innan dörrarna går igen och tåget sätts i rörelse.
