Därför har vi så svårt att låta bli mobilen
Marcus Alexandersson/TT
Publicerad 2022-02-12
Det är inte dig det är fel på. Att sluta pilla på mobilen blir allt svårare. En del beror på samhällsutvecklingen, en annan på uråldriga hjärnfunktioner.
– Det handlar inte om dig eller mig eller våra svagheter, det handlar om hur det är designat, säger Sissela Nutley, doktor i kognitiv neurovetenskap.
Vid middagsbordet, i sängen, på bussen, i bilen och på toa. Ett, två, tre och vips så är mobilen där i handen. Igen. Trots att inget nytt har hänt. Likväl går tummen i ett invant mönster från app till app, ett par sekunder eller någon minut med blicken fäst på skärmen. Var det någon som sade något? Jaha, det var här jag skulle gå av. Plingade det till? Kanske bäst jag kollar om det hänt något.
Grundproblemet med att mobilen hela tiden tycks stjäla vår uppmärksamhet bottnar i hur våra hjärnor funkar.
– Många av de här apparna är konstruerade på ett sätt som triggar våra urgamla hjärnstrukturer som har med överlevnadsinstinkter att göra. Det är tre drivkrafter som är centrala: Vår nyfikenhet, vårt sökande efter belöningar och vår rädsla att hamna utanför, säger Sissela Nutley, doktor i kognitiv neurovetenskap.
Hon beskriver nyfikenheten som en grundläggande drivkraft som för oss framåt.
– Vad finns där i grottan, eller bortom knuten? Det har varit kopplat till överlevnad, vad finns bortom horisonten? Varje svep vi gör med tummen på sociala medier är ju drivet av att NU kanske det kommer något spännande. I designen har man utnyttjat det här till max eftersom det inte finns något stopp. När vi har gått längst in i en grotta eller runt knuten så kan det vara så att vi inte kommer längre. På sociala medier finns ingen sådan stoppsignal. Det är ett oändligt scrollande.
När det gäller jakten efter belöningar handlar det enligt Nutley om att få en grundläggande känsla av tillfredsställelse.
– Det handlar om vad vi har investerat personligen i apparna. För någon kan det vara att kolla skörden i ett spel, för någon annan hur många likes mitt inlägg fått. Vi får explicit data på allting nu, som är ännu mer belönande och jämförbart.
Jämför oss med flocken
Sissela Nutley pekar på att det är vanligt att, medvetet och omedvetet, jämföra sig med sin närvaro i sociala medier.
– Vi jämför oss med flocken. Var står jag i rankingen i min egen flock? Vi tolererar att personer långt borta, Hollywoodstjärnor, har orimliga skönhetsideal exempelvis. Men när någon i min flock, eller som jag upplever att jag är jämförbar med visar upp orealistiska ideal eller en livsstil som jag är avundsjuk på då har det större påverkan.
Den sista ”urgamla hjärnstrukturen” som gör det svårt att lägga ifrån sig mobilen är också den som kan sägas vara tydligast kopplad till samhällsutvecklingen.
– - Det är ju rädsla, rädslan att hamna utanför. Att missa något och halka ur våra sociala sammanhang.
Ohälsosamt förhållande
Tillsammans med kollegan Lisa Thorell har Sissela Nutley nyligen sammanställt en forskningsöversikt åt Statens medieråd med titeln ”Digitala medier och psykisk ohälsa hos barn och ungdomar”.
I rapporten framgår att det finns stöd i forskningen för att problematiskt användande av sociala medier försämrar psykiskt mående och att en redan dålig psykisk hälsa riskerar att degraderas ytterligare av de digitala plattformarna i en negativ spiral av beroendeliknande användning.
Den senaste tiden har även stor uppmärksamhet riktats mot de digitala jättarna Meta, Google och Apple och hur deras plattformar som exempelvis Instagram, Facebook och Youtube enligt läckta dokument och avslöjanden påverkar användarnas mående negativt – och hur företagen valt att ignorera varningssignaler.
Enligt Sissela Nutley går det dock inte att enbart peka på ungdomar eller sociala medier när det handlar om att ha svårt att släppa fokus från mobilskärmen.
– Det finns data som pekar på att hälften av gångerna vi plockar upp mobilen är det inom tre minuter från det att vi lade ifrån oss den. Det är vanemässigt, det är inte en logisk handling.
Skärmtid som mat
Nutley understryker att det finns en generationsskillnad här, där många som vuxit upp i den digitala tidsåldern håller i gång sociala kontakter online lika naturligt som i den fysiska världen.
Inte sällan uppstår en debatt om skärmtid i sammanhanget, föräldrar som själva vuxit upp med linjär tv och Svensktoppen kan ha svårt att relatera till en social relation som enbart sker i ”Minecraft” i stället för på den lokala fritidsgården.
Siri Helle, psykolog och författare, tycker att vi behöver bredda begreppen kring skärmtid.
– Tänk på det som mat i stället. All skärmtid är inte godis, en del är sallad också, säger hon.
På samma sätt som en fysisk diet bestående av enbart hamburgare, pizza och läsk leder till fysiska problem kan överkonsumtion av en viss typ av mobilt innehåll till psykiska svårigheter:
– Skärmtid kan ju vara allt ifrån videosamtal med mormor till att sitta på forum där det tipsas om hur man döljer ätstörningar. Saken med digitala medier är att det finns så mycket nyttigt och onyttigt sida vid sida. Man behöver hela tiden ta upp mobilen av många olika skäl.
Balans och acceptans
Både Helle och Nutley betonar att det är viktigt att försöka få till en balans i användandet av sociala medier, mobilen eller ny teknik.
– Det bästa sättet att sluta med ett beteende är ofta att ersätta det med ett annat. Om du alltid kollar telefonen när du känner dig ensam kan det handla om att hantera ensamheten på ett mer konstruktivt sätt, som att ringa en kompis, säger Helle.
– Jag oroar mig för samhället. Sjukskrivningstalen på grund av psykisk ohälsa har aldrig varit så här höga. Utmattningssyndromen har bara ökat och ökat. Det här att vi konstant belastar våra tankar med underhållning, stimulans och information under dygnets nästan alla vakna minuter gör att vi har minimerat återhämtningstiden betydligt. På dagtid i vaket tillstånd men också att vi går och lägger oss för sent. Vi får inte till vår naturliga återhämtning längre. Så ja, det oroar. Och det syns. Och det kostar. I lidande och vård, säger Nutley och fortsätter:
– Tills man förstår mekanismerna bakom och hur hjärnan fungerar tenderar man att tolka sitt eget beteende som att man har dålig karaktär: ”Jag är så usel, jag kan inte kontrollera det här”. Nej, det är klart att du inte kan! För det är designat så och din hjärna funkar så. Det här kan leda till skuld- och skamkänslor. Och det är onödigt. För att ta konversationen ett steg till måste man lägga band på de känslorna genom sin förståelse för hur det är. Man ska vara snäll mot sig själv.