Ingen terrorist kan skapa kaos i en sådan stad
Lyxladan NK var stängd, i gathörnet stod nyfikna och spanade bort mot terrorplatsen, Hamngatan var spärrad av poliser med hjälmar och automatkarbiner, den breda gatan var alldeles tom och vid övergångsstället väntade människor på grön gubbe.
Där stod butikspersonal, kontorister och fredagslediga som hade tänkt besöka krogar och butiker vilka i förtid slagit igen eftersom det rådde ett slags undantagstillstånd i staden.
Bara en och annan fortsatte sitt värv som vanligt, som Muhammed, en marockan som fyller 18 om några dagar och som letade tomflaskor i papperskorgarna. Han har sökt asyl i Sverige eftersom han är homosexuell, men fått avslag. Medan han väntar på den slutgiltiga domen i andra instans letar han flaskor, för en människa måste ha något att göra och han behöver pengarna.
Jag brukar få ihop ungefär hundra kronor per dag, berättade han på svenska, ty han har lärt sig språket under sina två år här.
Runt Muhammed gick människorna i en lugn ström bort från stadskärnan. En helikopter hovrade högt uppe i luften, då och då rusade en polisbil med skrikande sirener genom staden, ibland hördes en rusande motor, men annars var det tyst. Alla stadens vanliga ljud var borta och stannade man och lyssnade var det nästan kusligt: att en storstad som just utsatts för ett terrordåd kan vara så stilla.
Borta på Klara Östra Kyrkogata gick en man som hette Usama. Han skulle till andra sidan stan men hade svårt att finna en väg som inte var spärrad av polisens blå-vita plastband.
En polis i mörkblå uniform tecknade åt Usama att vända om när han befann sig utanför Klara kyrka, där en skylt sa att det är förbjudet att beträda gräsmattan.
Usama kom till Sverige från Libyen 2010, för en kvinnas skull. I Libyen arbetade han i livsmedelsaffär, här har han fått jobb på ett lager i Jordbro. Det sämsta med Sverige, sa han, är att folk klagar på allt. Till och med på vädret. Vädret! Det är naturen, hur kan man klaga på något man inte rår på?
En civil bil med fyra militärer i rusade förbi på Vattugatan, vid hörnet av Ryska visumcentralen där en effektiv och hjälpsam kanslist som heter Marina satt med glasögon på nästippen och arbetade.
En bit längre upp på gatan stod en svart man med en knallgul tröja med texten ”JESUS” över bröstet. I gathörnet mot Drottninggatan väntade Kassab, 34, som fortfarande var skärrad eftersom han hade sett lastbilen braka in i Åhléns.
Kassab kommer också från Libyen och han flyttade också hit för en kvinnas skull.
Jag har diskbråck, sa han, men jag blev så rädd att jag sprang i alla fall, trots smärtan. Alla sprang. Då såg jag en gammal kvinna, en väldigt gammal kvinna som gick så sakta, hon kunde inte röra sig fortare, och jag tog tag i henne och lyfte in henne i en restaurang, i skydd. Vad snällt! sa hon. Vad snällt.
Överallt hördes samtal, men de flesta samtal var lågmälda, och de fördes på svenska, engelska, polska, ryska, arabiska och afrikanska språk som jag inte kunde identifiera. Aldrig förr har jag sett så tydligt vilken kosmopolitisk stad Stockholm är.
Och ändå så svensk.
Där stod människor vid övergångsstället på Hamngatan och väntade på grön gubbe.
Ingen terrorist kan skapa kaos i en sådan stad.