I fortsättningen sitter jag ner
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”Ni är den sämsta jävla publik vi har haft!”
Med dessa ord slutade mitt första uppträdande som ståuppare. Låt mig berätta om detta totala haveri från början.
Jag och min brorsa Calle skulle uppträda på Nöjesguiden-galan. Jag hade just vunnit pris på galan för ”bästa blogg” (som ni kan läsa på www.stureplan.se) och var på ett särdeles gott humör. Det var dags för mig och Calle att göra premiär som ståuppare. I publiken fanns den värsta typen av människor man kan tänka sig – medieeliten och kreddiga nöjesprofiler. Och Hasse Aro.
Så började vi leverera vårt material, som vi övat länge på. Det började med en homoerotisk betraktelse om hur jag och Calle alltid brukade ligga sked i vår uppväxt. Det möttes av total tystnad. Jag kunde se publikens ansikten. Tomma blickar. Några viskade frågande till varandra.
Vi fortsatte med en grej om att vi alltid blev sjuka samtidigt i barndomen och berättade om hur pappa brukade komma upp till vårt rum med kvicksilvertermometern i handen och beordra oss ”i framstupa sidoläge”.
Plötsligt började publiken sorla lite oroligt. Jag fick för mig att de inte uppfattade vad jag sa, så jag upprepade: ”Jo, jag sa det att han beordrade oss i framstupa sidoläge.” Tomma blickar. Frågande miner. Både jag och Calle fick panik. Jag bestämde mig för att bryta av med ett enkelt trick, spejade ut i publiken, pekade och skrek: ”Titta vilken tjockis på rad fyra!” Calle hakade på: ”Hey fat boy, akta så du inte sitter sönder stolen, ha ha!”
Publikens likgiltighet utbyttes i något som skulle kunna beskrivas som avsky. Plötsligt började någon att bua. Andra följde efter. Calle skrek rakt ut: ”Ni är för fan feta allihop!” Några åskådare började skrika att vi skulle bort från scen. Calle fortsatte, pekade slumpmässigt på olika människor i publiken och skrek: ”Du är tjock! Och du är tjock! Och du är tjock!” Publiken började dåna och stampa i golvet. Jag manade till lugn. ”Tyst med er! Vi har en punchline här!” Vi fick ropa för att överrösta publiken när vi levererade den: ”Nu för tiden är det ju mycket enklare att ta tempen. Termometrarna har display och är väldigt tunna. Nu känns det ju knappt när man för in den genom anus-rosetten.”
Det resulterade i någon form av lynchstämning. Några reste sig upp och viftade med händerna. Alla buade. Innan vi lämnade scen skrek jag: ”Ni är den sämsta jävla publik vi har haft!”
På detta sätt slutade mitt första uppträdande som ståuppare. Som också blev mitt sista.