David Batras prat blir ett präktigt jaså
Uppdaterad 2015-06-22 | Publicerad 2015-06-21
Förväntningar spelar en förstås spratt.
De var kanske för höga på David Batra och slutade i ett ''jaså''.
Temat för David Batras ''Sommar'' i P1 var mobbning. Mobba andra, bli mobbad själv.
Inte den där vrålmobbningen som sänder rysningar längs ryggraden utan den mer lama mobbningen - att få vara med ibland och få mössan avsliten ibland. Att inte säga i från för att själv slippa hån och slag.
Det saknas inte igenkänning men det blir det slags självklara program som jag skulle ha gäspat mig igenom på högstadiets anti-mobbningdag:
''Ja,jo, det är klart att man inte ska mobbas. Nej, det är inte sjysst att bara hänga med fast det inte är man själv som mobbar på riktigt. Jag veeeet.''
Problemet med David Batras sommarprat är att poängen är gjord ungefär 15 minuter in i programmet och sedan följer varianter i en oändlighet och när man fullständigt kroknat slänger han in ett lockbete: Han ska ringa den mobbade Mikael och be om ursäkt.
Därefter tar det en evighet med beslutsångest och obesvarade sms och missade samtal och säkert tre låtar innan de båda möts.
Och då pyser denna uppumpade bubbla ihop eftersom den mobbade Mikael inte tycker att det är så mycket att orda om och förresten var väl David också mobbad?
David Batra formulerar själv sin sensmoral: Att han numera alltid ska göra en konsekvensanalys när han ingår i ett sällskap där alla verkar tycka likadant precis som han borde ha gjort som 11-åring.
David Batras syfte är förstås det godaste tänkbara och han är rolig då och då i sina betraktelser över livet i högstadiet. Men eftersom ämnet är vad det är kan han naturligtvis inte släppa loss för det hade riskerat att bli stötande.
Så resultatet blir: ett präktigt jaså.