Fortfarande rädd för att få nobben

Belinda Olsson

Mikael Håfström är Brad med Pitt – men håller huvudet kallt bland stjärnorna i London

LONDON. Ni skulle inte vända er om efter honom på gatan.

Men regissören Mikael Håfström är ”Brad” med Brad Pitt och nästa vecka har hans senaste Hollywoodfilm ”1408” Sverigepremiär.

I USA har den legat tvåa på biotoppen och dragit in över en halv miljard kronor under sin första månad.

Men den stora frågan är så klart: Har Jan Guillou förlåtit honom för att han ”snodde” Jannes Oscarsbiljett?

Vi möts på puben i Londonförorten Twickenham där Mikael Håfström hyr in sig i legendariska Twickenham Studios.

Han tittar ofta ner i bordet och pratar snabbt så där som människor som inte riktigt litar på att de är tillräckligt intressanta gör.

Han började som manusförfattare till såpan ”Varuhuset” och fick sedan regissera tv-deckarna om Roland Hassel. Men plötsligt stod livet stilla. Mikael hade i och för sig precis fått barn, men karriären började gå på tomgång. Då läste han några dikter av poeten Hasse Gunnarsson och kort därpå började de skriva manus ihop. Det blev först ”Leva livet”, med bland andra Kjell Bergqvist, som vann en Guldbagge för bästa manus.

– ”Leva livet” blev en räddande ängel för mig. Då vände det.

Därefter: ”Ondskan” av Jan Guillou.

Var det nervöst när Guillou skulle godkänna manuset?

– Absolut. Hasse och jag gick hem till honom för att få vår dom. Vi satt där i hans stora soffa som två nersjunkna potatissäckar. Jan kom in och var oerhört nöjd och glad. Efteråt gick Hasse och jag till Sturehof och söp ner oss fullkomligt. Vi satt där tolv timmar i sträck.

Då var ni kungar.

– Jan var nöjd och då ler världen.

Söp du ner dig igen när den blev Oscarsnominerad?

– Jag var faktiskt lite deppig just då. Det hade varit Guldbaggeutdelning kvällen innan och ”Ondskan” vann bästa film och lite annat, men det var andra gången jag var nominerad för bäste regi och inte vann. Då var det stor magi att höra att den var Oscars ... Fan, du vet, man tänker att vad som än händer i livet nu kan jag alltid komma ihåg det här.

Sedan blev det bråk. Du gav en Oscarsbiljett till din exfru, producenten Anna Anthony. Jan Guillou ansåg att han borde ha fått den.

– Jag sa till Jan att jag hade fått två biljetter och det stod jag för att jag gav den ena till min fru. Hon var viktig för filmen, hon hittade Andreas Wilson som spelar huvudrollen och hon hade stor del i de filmer vi hade arbetat med innan. Men vi skulle få fler biljetter senare, det visste vi ju. Men han gjorde en mediegrej av det, satt och såg galan hemma.

Jag minns bilden som rörande: Jan Guillou i sitt vardagsrum, uppklädd i smoking.

– Det var en bagatell jag gärna hade förskonat svenska folket från. Men det kanske var bra för min image. Killen som snodde Jans Oscarsbiljett, haha.

Har han förlåtit dig?

– Jag hoppas att även han har gått vidare.

Sedan skilde sig Mikael Håfström för andra gången (något han inte vill prata om) och flydde ut i stora världen för att göra ”Derailed” med Jennifer Aniston och Clive Owen.

Minns du första mötet med Jennifer Aniston?

– Vi träffades på ett hotellrum i Rom. Hon var ihop med Brad. Vi ...

Är du Brad med Brad Pitt?

– Haha. Definitivt. Mystiken runt en så stor, känd person försvinner efter cirka trettio sekunder eftersom vi går in i att diskutera en roll direkt.

Tog du bild med mobilen?

– Haha, nä. Man måste vara cool. Eller jag behöver inte spela cool, jag ÄR cool i sådana sammanhang. De kom båda till min julfest i Kensington, Brad och Jennifer. Det var sista gången jag såg dem tillsammans. Hoppas det inte var mitt fel ...

Backa bandet; din julfest?

– Jag bodde i en liten lägenhet i Kensington och på festen kom Brad och Jennifer, Clive Owen och Matt Damon. Då kände jag faktiskt lite Hollywood-extas.

Umgicks du med superstjärnorna under inspelningen?

– Ja. Men det var plågsamt att se hur Jennifer Anistons liv såg ut. En gång hade vi varit på bio tillsammans i London och kom ut på gatan. Hon tyckte att vi skulle korsa ett torg och prata lite om filmen. På en sekund kom de upp som svampar, tjugo fotografer. Hennes livvakter kom körande och vi satte oss i hennes bil och då bad hon om ursäkt. Jag sa att hon inte behöver det. ”Welcome to my life”, sa hon då.

Jag gillade ”Derailed”. Men den fick mycket skit.

– I Sverige blev det en konstig bild av att ”Derailed” gick dåligt. Det var många som gillade den. Filmen var en ekonomisk framgång, den har dragit in mängder av pengar. Men jag ska inte snacka bort att det fanns amerikanska recensenter som hade svårt att acceptera Jennifer Aniston som något annat än vad hon brukar vara.

Din nya film ”1408” fick strålande recensioner och låg tvåa på biotoppen i USA.

– Det gjorde ”Derailed” också. Men visst, ”1408” har fått mycket bättre recensioner.

Ingmar Bergman klagade över alla ja-sägare han hade omkring sig. Upplever du det också?

– Mm. Det fick jag perspektiv på när jag började jobba utomlands. Det är en större apparat, på gott och ont. Fördelen är att man måste försvara sina idéer och kämpa för vad man tror på mer intensivt. Många regissörer i Sverige sitter ensamma på sin tron och blir inte ifrågasatta.

Hur fejkar du när du inte vet vad fan du sysslar med?

– Regissören Mikael Ekman lärde mig att man ber teamet lägga ut för en femton meter lång kameraåkning. Det kommer att ta femtio minuter. Under de femtio minuterna funderar jag ut vad jag ska göra.

Har du gjort det?

– Absolut, haha. Men det är inte okej att komma till inspelning och inte veta.

Hur tar du kritik?

– I början la jag ner min själ i allt. Ett avsnitt av ”Varuhuset” betydde allt liksom. Nu kan jag bli rörd över hur naiv jag var. Kritik är alltid plågsamt men man blir lite coolare med åren.

Hur växte du upp?

– I Lund med min mamma som bland annat jobbade som filmrecensent. Min pappa kom och gick i mitt liv, de var skilda. Det var mycket intellektuella människor omkring dem och det var lätt att känna sig lite hämmad av det.

Är du rik nu?

– Nej. Jag skrev på ett taskigt tvåfilmers-

kontrakt. Men jag är inte fattig!

Vad gör du med pengarna?

– Jag har köpt en lägenhet, London är dyrt.

Laster?

– Inte direkt. Eller; jag dricker alldeles för mycket vin sedan jag flyttade hit.

Bilar?

– Jag har en hyrbil från filmbolaget. Jag skulle gärna vilja köpa en liten engelsk sportbil.

Åh, du låter som de som skrapar fram en miljon i Bingolotto och bara ska bygga om utedasset. Så himla blygsam hela tiden.

Men Clive Owen, Brad och Jennifer. USA. Hollywoodfilmer. Är inte det här stort för dig?

– Jag är fortfarande killen som är rädd att bli nobbad på fest! Det är stort men den professionella karriären går hand i hand med den privata, personliga utvecklingen. Det neutraliseras. Jag är inte så upptagen av de här andra sakerna.

Som jag är, menar du?

– Men om jag hade suttit i Stockholm för några år sedan och någon hade sagt att jag skulle jobba med de här människorna skulle det naturligtvis kännas extremt abstrakt och fantastiskt.

Har du gift om dig?

– Jag är sambo.

Du verkar inte så bra på det här med äktenskap annars, du kanske skulle ta det lugnt?

– Men jag är inte så bra på det där med singelliv heller. Det är kul i teorin men jag blir bara stressad. Jag gillar att ha folk omkring mig, jag blir bara förvirrad när jag är själv.

Du flyttade till London trots att du har en dotter i Sverige. Hur funkar det?

– Jag har alltid funnits där för henne och hon är nog gladare över att ha träffat Jennifer Aniston än om jag fanns där varje dag.