I dag är jag nog lite homosjuk
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Plötsligt kommer jag på mig själv med att tänka på sjukskrivna bögar och flator. Jag halvlyssnar på ett radioprogram som tar upp uttrycket ”politiskt korrekt”, och även om man kanske har hört det mesta förut, så leder det Jennie-huvet till nåt annat. Till Försäkringskassan, året är 1979, inte så himla länge sen alltså, och Sverige har en sifferkod – 302 – som säger att homosexualitet är en sjukdom, en mental rubbning. En av protestaktionerna gayrörelsen då genomför, är massjukskrivning. Ett gäng samtal som låter så här:
”Jag vill sjukanmäla mig.”
”Vad är du för sjuk då?”
”Usch, jag känner mig ruggigt homosexuell idag.”
Mycket rolig aktion.
Idag är koden borta, protesterna lönade sig, men att strida för homosexuellas rättigheter? snacka om pk. Och i samma pk-låda hamnar praktiskt tagit allt som har med nån form av diskriminering att göra: Bögar, blattar, brudar...
Inte så konstigt kanske. Det var ju den kristna högern i Rodney King-land som dammade av begreppet under slutet av 80-talet för att bemöta de mer radikala/liberala amerikanska åsikterna vad gällde diskriminering. Här i Sverige följde vi efter på 90-talet och begreppet har kommit att betyda alltifrån en person som ängsligt håller sig i mittfåran och inte vågar sticka ut, till att upprepas som ett mantra inte bara av privilegierade som vägrar diskutera sakfrågor, utan också av allehanda rasisttomtar. Själva är förstås rassarna politiskt inkorrekta, modiga, som vågar säga det ”den vanlige Svensson” egentligen tycker.
Man kan uppröras. Man kan garva. Eller så kan man strunta i vilket. För vad man har för värderingar är förstås inte viktigt i sig. I lördags såg min syster Johanna hur ett gäng fräscha och politiskt inkorrekta rasister oprovocerat spöade upp några killar de tyckte var lite för blattiga, vid Slussen. Mest upprörd var hon över att så få ingrep, att folk lät dem lugnt strosa därifrån när de hade sparkat klart. Kanske berodde det på rädsla, vad vet jag. Men återigen: Det är inte ens värderingar som räknas. Det enda som betyder något är vad man gör när man ställs inför en oförrätt.
Jenny Dielemans