Tre familjer från samma stad dog i flygkraschen

Gustaf Tronarp

HILVERSUM. Den omtyckta läraren Tina Mastenbroek. Fotbollstalangen Werther Smallenburg. Skoleleven Zeger van Heijningen, som var på väg på semester med sina föräldrar.

Tre familjer från den lilla staden Hilversum omkom i flygkraschen.

– De föll föll offer för ett krig som de inte hade någonting att göra med, säger prästen Julius Dresmé.

Det brister för Tosca Mastenbroek redan innan hon går fram till bordet med den vita duken. När hon sätter sig för att skriva en hälsning i kondoleansboken rinner tårarna nerför hennes kinder.

Toscas syster, svåger och systerson var ombord på Malaysian Airlines flight MH17 till Kuala Lumpur i torsdags. Nu finns ingen av dem mer.

– Det är så otroligt svårt att greppa vad som hänt. Det är världsnyheter, men samtidigt handlar det om mig och min familj. Hon var min syster Tina, och nu är hon död, säger hon.

”Fick en dålig magkänsla direkt”

Tosca var på bilsemester i Italien när hon hörde om kraschen på radion. Redan innan hon hade fått mardrömmen bekräftad började det isa i henne

– Jag fick en dålig magkänsla direkt. Jag visste att de skulle flyga till Bali den dagen, men jag hoppades att de hade missat planet eller något. Jag ringde till hennes mobil, men hon svarade inte. Hon brukade alltid svara, säger hon.

– Sedan fick jag reda på att alla ombord hade dött. Då åkte jag direkt hit.

”Tänkte alltid på andra först”

Tosca avbröt semestern och körde till Hilversum för att vara tillsammans med sin bror Gerrit och mamma Guda. Kort efter att kyrkan Vitus öppnat på lördagen tog hon sig till minnesplatsen inuti det stora kyrkrummet.

– Min syster och hennes familj var fantastiska människor. De var väldigt jordnära och uppskattade här i staden. Hon hade jobbat som lärare här i nästan 25 år. Vi har fått så mycket kondoleanser, säger hon.

– Hon åkte tåg i över en timme innan de skulle resa iväg för att säga hejdå till vår mamma. Det var bara sådan hon var, hon tänkte alltid på andra först.

”Det är omänskligt”

192 av de 298 människorna som avled när MH17 kraschade var från Nederländerna. Parallellt med sorgen börjar en ilska växa fram i det chockade landet.

– De som dog föll offer för ett krig som de inte hade någonting att göra med. Allas hjärtan blöder och gråter av det här. Alla pratar om det som hänt, säger prästen Julius Dresmé.

Uppgifterna om att de döda kropparna på kraschplatsen plundrats har väckt avsky.

– Det är fruktansvärt. Det är som att de som gjort det inte tänker på att det kunde ha varit deras bröder, systrar eller barn som låg där. Det är omänskligt, säger Julius.

Hela familjen förintades

En bit utanför centrala Hilversum ligger fotbollsklubbens Altius hemmaplan. De välklippta gräsmattorna är öde i eftermiddagshettan. Vid en av planerna vajar klubbens vita flagga på halv stång. Familjen Smallenburg, som förintades i flygkatastrofen, var mycket engagerad i föreningen. Sonen Werther spelade i ett av lagen och beskrevs som en talang. Pappan Charles var tränare.

Under lördagen ska klubben hålla en privat minnesceremoni för att hedra den omkomna fotbollsfamiljen.

– De var mer än bara aktiva. Jag och Charles har gått i skolan och på universitetet tillsammans. Vi växte upp ihop tillsammans. Det känns otroligt tungt, säger klubbordföranden Tom Verdam.

– Det är en liten klubb, men den har stor betydelse för samhället. Om någonting händer någon i klubben så drabbar det alla, säger Peter Vroege, som varit medlem i 33 år.

Den tredje familjen från Hilversum som omkom i kraschen var van Heijningens.

"Våra tankar går till familjen, vännerna, klasskamraterna och kollegorna", skrev Johan Veenstra, sonen Zegers rektor i ett inlägg på skolans hemsida.

”Min syster och hennes familj satt vid ena vingen”

I kyrkan har Tosca och hennes mamma rest sig från bordet vid minnesplatsen.

– Vi har sett passagerarlistan, och min syster och hennes familj satt precis vid ena vingen

. Jag har hört att de har hittat passen som tillhörde människor som satt nära dem.

– Nu hoppas jag bara att de hittar min systers, hennes mans och deras sons pass. Eller deras kroppar, eller bagage som de hade med sig. Det skulle betyda så mycket.

Tidigare under dagen har hon besökt systerns hus.

– Jag letade efter något som skulle hjälpa mig förstå vad som hänt. Att de faktiskt är borta.

– Nu försöker jag finna tröst i det faktum att hennes familj dog tillsammans. Det är i alla fall någonting, säger hon.

Tosca överväger att resa till det oroliga området i östra Ukraina där planet kraschade för att försöka få svar på vad som egentligen har hänt.

– Min mamma vill inte, men jag tror att jag ska resa dit. Kanske kan jag få någon sorts avslut då, säger hon.