Ett slagskott i krysset

Uppdaterad 2015-08-05 | Publicerad 2015-08-02

Markus Näslund är mer än bara en ishockeystjärna.

Han är också en berättare av rang.

Detta smått briljanta sommarprat är ett slagskott i krysset.

Manliga idrottsstjärnor brukar fylla sina sommarprogram med anekdoter och skryt. Och de läses alltid innantill.

Markus Näslund läser också innantill, men hans berättelse lyckas sätta idrotten i relation till livet. Det är en berättelse om bygdens frikyrklige pojke som blev världens bästa ishockeyspelare och som aldrig glömde var han kom ifrån.

Upplagt för bingo i klyschor? Helt säkert. Men Näslund undviker fallgroparna. I stället lyckas han hitta smärtpunkterna i livet. De som stundtals får ens hud att knottra sig.

Han jobbar med cliffhangers i berättelsen och knyter ihop säcken som vore det en Hollywoodfilm.

Det börjar som det alltid gör. En pappa som vill se sin son spela ishockey. Pappa Näslund tränar Markus, stöttar honom i vått och torrt. Men här finns en extra faktor.

Pappan, som själv var en lovande ishockeyspelare, var tvungen att sluta då hans egen far – frikyrkopastorn – inte ansåg att det var lämpligt. I stället fick han lägga sin kvävda kraft på Markus.

Kanske är det sommarens finaste stund, när Marcus Näslund i slutet kommer fram till ingen bör ta efter hans pappas exempel. När han uppmanar idrottsföräldrar att inte styra sina barn. Att ha distans till leken.

Att inte sträva efter att bekräftas av sina barn, utan tvärtom.

Där emellan finns det så många historier. Ryssen Alexander Mogilny som deserterade från Sovjet under VM i Sverige. Näslunds mammas bror Harry som vid tre års ålder sa att han skulle träffa änglarna och samma dag hittades drunknad i en tunna.

Eller rövarhistorierna om Mario Lemieux och Peter Forsberg. Marcus Näslund lyckas få in så mycket, men ändå behålla den röda tråden: alla människors inre kamp för att göra rätt.

Det finns bara ett sätt att sammanfatta det här. Markus Näslunds ”Sommar i P1” är ett slagskott i krysset.

Följ ämnen i artikeln