Ikea – ett luciatåg där alla är lucia
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-20
Det fanns en tid då det var kul att åka till Ikea. Lite familjefest. Den sista sucken av PV, WC, TV. Ni vet: Moderniseringen av folkhemmet, rekordår och glass till alla barn. Det var som om den gamla optimismen levde kvar just i de där köpladorna. Där var framtiden fortfarande full av makalösa nyheter och de kantade alla kön till kassan: varför inte en fiffig spagettislev med ergonomiskt plasthandtag, eller en skojig kandelaber i rostfritt stål?
Antagligen är det fortfarande så. Det är bara man själv som ändrats.
Jag skulle gladeligen betala för att slippa åka till Ikea. Eller vadå ”skulle”. Jag gör det. Jag hystar upp några hundra då och då för att någon ska ringa på dörren med en färdigförpackad bänkskiva, eller vad det nu är.
Vad som helst, bara jag slipper lunka runt på småländsk tipspromenad mellan hylla 37, fack 07 och hylla 13, fack 04. Bara jag slipper se den glatt rödmålade korvhörnan på andra sidan kassan.
Det är lätt. Man ringer och får prata med någon som brukar heta Maj-Lis, eller så. Sedan är det färdigt.
Jag vet inte riktigt varför det där känns så befriande. Att slippa. Att inte behöva se. Men det är något med den aldrig sinande Ikea-optimismen, den hjärtliga praktikaliteten, som påminner mig om slakthussketchen med John Cleese. Den där han dyker upp som arkitekten Mr Wiggin och förklarar sitt fina tolvvåningshus ungefär så här: ”Hyresgästerna förs in i byggnaden på löpande band, som passerar vackra väggmålningar med Medelhavsmotiv, på väg mot de roterande knivarna. Den sista sträckan är ordentligt ljudisolerad. Blodet rinner ned i rännstenar här och köttet ...”
Ska man sätta fingret på något är det förstås jämlikheten. Ikea är som ett luciatåg där alla får vara lucia. Ikea är kommunism. Inte den statssovjetiska eller nordkoreanska varianten, utan något mycket värre.
Äkta, riktigt jämlik kommunism. Sådan där fin kommunism som Lars Ohly säger sig företräda. Inför Ikea är vi alla lika.
Häromdagen flöjtades det i radio om en ny, brittisk forskarrapport som kommit fram till att det enda som gör oss lyckliga, när vi väl har mat för dagen, är jämlikhet. Att alla är lika, har lika, behandlas lika.
Det låter som ett rop på en Ikea-revolution. Kasta mig i de roterande knivarna när ni tar över, är ni snälla.