Uffe Larsson har blivit en pr-trampolin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I dag tänker jag på Uffe Larsson. Programledaren och komikern, ni vet. Han som gick ner 70 kilo på en höst och sen sprang runt
i kvällspressen och berättad om all ”överbliven hud” och visade upp glipan mellan sina gamla jeans och sin nya smala mage.
Där stod han och drog i sina brallor och log på det där Uffe-Larssonska sättet, där han kniper ihop ögonen så att det bara blir skrynkel kvar och ler med hela munnen så att han visar alla tänderna, också tand nummer två-sju långt där uppe till höger. Men det Uffe-Larssonska leendet är ett leende som inte når ansiktet. Det är bara en förvriden grimas.
Jag blir alltid olycklig när jag ser Uffe Larsson, för hans leende är clownens och jag tror att Uffe Larsson gråter en hel del när ingen ser på.
Hur som helst. För några dagar sedan berättar Uffe Larsson att han har skatteskulder på över 100 000 kronor. Han är olycklig, han vet inte hur han skulle klara av att betala de där pengarna. Det hela är mycket dystert.
Men! På andra sidan Sverige sitter en finansgubbe som gjort snabba cash på att köpa-sälja-köpa. Och han läser om magre Uffe i tidningen och han tänker:
”Det här var ju trist på en så fin kille. Inte ska väl han gå där och vara smal och fattig.” Och så ringer han upp Uffe och säger, ”hördudu jag tar hand om din lilla skuld”. Och Uffe blir överlycklig och allt hade kunnat sluta där och då hade vi haft att göra med en ganska fin historia, inte sant?
Men det tar inte slut där. En kvällstidning kontaktas och en fotograf åker ut och sammanför de här två personerna och tar en bild på dem som jag inte kan sluta tänka på. Där står finansmannen i sin fina kostym och ler belåtet över sin egen godhet. Och bredvid honom står Uffe Larsson och kramar om finansmannen med hela sin kropp, som om finansmannen var en alm och Uffe Larsson var demonstrant.
Och jag blir plötsligt oerhört dyster. Den här finansmannen, var han bara in it för uppmärksamheten? Med den där bilden i den där tidningen så förvandlas han från Moder Teresa till en fullständigt
ordinär opportunist. En kille som pröjsar 100 000 för att framstå som en fin kille.
Det är tragiskt, det är sorgligt. Uffe Larsson som pr-trampolin för en kille
i kostym med en massa pengar.
Jag menar ju att man ska hålla sånt för sig själv. Man skryter inte om sin egen godhet. Det är som om jag skulle utnyttja mina spalter till att berätta att jag har ett fadderbarn. Eller att jag ger 550 kronor i månaden till Greenpeace. Det vore ett förbannat koketteri.