Startskottet för min jakt på makt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är uppenbarligen något med djurplågeri som fascinerar barn. Jag ser det ofta; en liten snorunge som sitter i sandlådan och leker med hink och spade. Och så får han syn på en litet spindel där i sanden och plötsligt får han Satan och Djävulen i blicken.
Spaden han har i handen är inte längre en leksak, det är ett dödens redskap. Och så börjar ungen hugga benen av den lilla stackaren. Och ju mer djuret ligger där och sprattlar, desto mer roade av händelserna blir barnet. Till slut blir stämningen hatisk, spindelslamsor flyger över hela gården.
Jag undrar så varför det är på det viset. Beror det på att detta djurplågeri är barnens enda möjlighet att utöva makt i samhället?
I alla avseenden är barnen underordnade föräldrarnas beslut. De får inte äta när de vill, de kan inte bara sticka iväg och ta en snabb dusch när de behagar. Allt de gör bestäms av andra. Kanske blir djurplågeriet ventilen för en maktlös liten människa i tillvaron.
Själv var jag en flitig djurplågare som barn. Jag minns att jag experimenterade med att hälla senap i stjärten på katter och se hur de fick fart. Jag saltade på sniglar och upptäckte hur de frätte sönder framför mina ögon. Jag gjorde många andra saker som jag verkligen inte är stolt över i?dag. Jag minns en episod från den absoluta barndomen särskilt starkt. Jag var på vårt landställe i Värmland och fick syn på ett litet kryp på marken.
Jag frågade mamma vad det där kunde vara för ett djur och hon svarade att det var en tusenfoting. ”Vad intressant”, tänkte jag och kutade iväg för att hämta en pincett Försiktigt, som en skicklig kirurg, började jag att rycka bort benen på djuret.
Jag placerade ben efter ben i en prydlig rad bredvid moderkroppen. Det tog tid, men till slut hade jag ryckt bort varenda ben av varelsen och kvar bara en liten tub av kött, som fortfarande rörde på sig i oregelbundna rörelser på marken.
Jag ropade på mamma igen, pekade på köttbiten och sa: ”Är det fortfarande en tusenfoting?” Mamma tittade ner.
Jag fortsatte: ”Jag har tagit bort de tusen fötterna. Då kan det väl inte längre vara en tusenfoting?” Mamma blev med rätta alldeles galen, ställde till en stor scen och jag minns inte säkert, men jag tror att hon lappade till mig ganska rejält.
Nu i efterhand förstår jag beteendet bättre. Inte mammas, utan mitt. Det var det första i en lång rad av maktutövanden i mitt liv.
Det var starten på något som en dag kommer att ta mig till ett styrelserum. Principen är densamma som när jag var barn, men pincetten byter jag ut mot en ordförandeklubba.
Veckans plus: Restaurangen East, som efter min förra krönika om att äta med pinnar, gav mig bestick snabbt.
Veckans minus: Folk som går omkring med badshorts och skjorta på stranden. Är inte det ganska töntigt?