”Det var som att titta på en avrättning”
Publicerad 2011-09-14
Så var Linneas sista timmar av dödskamp
Klockan var strax efter tio på kvällen en septemberdag för tre år sedan.
Linnea tog sitt sista andetag på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.
Berövades hon livet genom förgiftning?
I går inleddes rättegången mot den 57-åriga barnläkaren.
Åklagaren kräver att hon döms för dråp för att ha injicerat en dödscocktail av morfin och tiopental i Linneas kropp – och därmed förkortat hennes liv.
Men den erfarna läkaren säger att hon är oskyldig. Nu ställs ord mot ord i målet som skakat Sveriges läkarkår.
11.00 Kallelsen
Den erkänt duktiga och pålitliga kvinnliga läkaren ska åka på sin lediga dag till jobbet för ett svårt samtal om ett barns död. Läkarteamet har på fredagen sett efter röntgen att nästan ingenting av baby Linneas hjärna finns kvar.
Samtidigt gör sig en upprymd familj redo för att köra sju mil till sjukhuset. De utgår från att det nyinkallade mötet gäller deras önskan att flytta Linnea till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Kanske mår hon bättre, och kan resa i dag?
13.00 Mötet
Den kvinnliga läkaren och hennes chef förklarar sin ståndpunkt, att det är meningslöst att behandla Linnea.
Läkaren: Vi sa att eftersom respiratorbehandlingen inte hjälpte henne ville vi ta bort den.
Familjen: Det var en chock. Hon hade ju tuffat till sig, gått upp från 850 gram till över tre kilo. Bara en vecka tidigare fanns det hjärnvävnad, trodde vi. Nu pratade de om henne som ett aborterat foster.
14.00 Beslutet
Läkaren beskriver att det fanns en diskussion. Familjen minns uppgivenhet.
Läkaren: De unga föräldrarna höll fast vid att även pappans bror hade fått en utdömande diagnos när han föddes, och det hade ju gått jättebra, fast han är hjärnskadad. Men vi pratade om hur stor skillnad det var med Linnea.
Familjen: De sa att nästan ingen hjärna fanns kvar. Vi fick se bilder, det liknade långa maskar. Hon skulle bli ett kolli. Vi sa inte så mycket mer än att varför ska hon då lida.
14.30 Sista förberedelserna
En undersköterska börjar sitt pass och avdelas uppgiften att hjälpa Linneas familj. Salen görs i ordning. Det andra barnet på Linneas rum längst ner i korridoren flyttades ut. En tvåsitsig soffa lyftes in. Linneas pappa går gråtande i väg och är borta en timme för att samla sig.
Läkaren: Rutinen är att när ett så svårt beslut tagits går man vidare direkt. Jag skulle lämna över till de andra två läkarna, men en var upptagen med ett annat döende barn, den andre kunde inte heller komma loss. Så jag stannade, för att det skulle bli så bra som möjligt för föräldrarna.
Familjen: Det kändes som bråttom, att Linnea skulle dö. För oss var det chock på chock. Vi ringde direkt till våra anhöriga och sa att nu händer det.
Släkten droppar in
De är en stor familj. Linnea har fem farbröder. Även en morbror kommer, och farföräldrarna. De blir 13 personer.
16.45 Avstängningen
Linnea ligger i sin pappas famn. Nu ska respiratorn kopplas ur. Men först förbereder läkaren sprutor med tre lindrande mediciner: morfin, stesolid och tiopental. Sedan tar hon bort slangen som går genom Linneas hals och ner i lungorna.
Läkaren: Jag visste inte om hon skulle dö, eller andas vidare i timmar eller dagar. Medicinerna gjorde jag i ordning för att jag inte skulle behöva stå ensam med ett krampande barn eller hysteriska föräldrar. Stesolid kan man ge för kramperna, morfin om hon verkar ha ont. Tiopental är ett sövningsmedel vi kan ge om de är oroliga. I dödsögonblicket kan dom få väldigt obehagliga ryckningar och djupa andetag.
Familjen: Läkaren sa att det kan bli läskigt. Om Linnea andas själv kan det pågå länge. Vi frågade hur mycket morfin man kan ge och hon sa att hon ger den dos hon kan ge.
17.00 Dödskampen
Hon andas själv, ligger fortfarande i sin pappas famn. I vänster arm har hon en kanyl, där morfin tillförs från en ställning. Morfinet kommer från en tjock spruta som kopplats till en pump. Från pumpen droppar morfinet till en liten tunn plastslang, och in i hennes arm.
Läkaren: Det verkade kunna gå ganska fort, barnet lade sig på låga värden. Pappan sa genast; Ge henne något, jag vill att du ger henne mediciner. Men jag bedömde inte att hon hade ont eller hade ångest. Så jag gav henne bara koksalt i sprutan bredvid morfinsprutan.
Familjen: Linnea kämpade för att få luft. Det var som att se en avrättning.
18.00 Ligger i sin säng
Hon har lyfts över från pappa i soffan. Den stora familjen ömsom sitter, står och går runt i rummet. De turas om att ta hand om Linneas yngste farbror, som är utvecklingsstörd. Det piper från en monitor som visar ojämna puls- och hjärtslag, och syremättnad.
Läkaren: Man håller sig lite vid sidan av för att föräldrarna inte ska känna att vi står och hänger över dem, eller få känslan av att vi ingriper i det här som håller på att ske, att vi på något sätt påverkar döden. Det här är deras stund.
Familjen: Det var fruktansvärt att se monitorn, ibland vart det tyst ... men så rosslade hon vidare.
19.00 Familjen vädjar
Familjen upplever det som att Linnea plågas. Den erfarna undersköterskan noterar ”lite ångest” hos flickan och att den lilla kroppen börjar bli blåaktig.
Flera familjemedlemmar ser att morfinsprutan byts ut, två eller tre gånger. De ber att flickan får ”extra”. Läkaren upplever dem påstridiga.
Läkaren: Föräldrarna bad mig upprepade gånger att ”avsluta det här”. Dom sa aldrig att hon hade det jobbigt utan dom upplevde att det var jobbigt. För dem själva. Jag sa tydligt flera gånger att jag inte kan göra någonting och spruta saker för att ni inte ska ha det jobbigt, jag kan bara bedöma hur Linnea har det. Och just nu behöver hon inte någonting sådant. Att avsluta ett liv, det är inte min uppgift. Det gör naturen eller Gud eller någon annan.
Familjen: Vi behandlar våra djur bättre. Hon andades stötvis. Hon hade kramper, men läkaren sa att det var naturliga reflexer.
20.00 Linnea matas
Läkaren går motvilligt med på att Linnea ska få mat. Familjen skickas då ut till personalrummet och serveras kaffe.
Läkaren: Jag såg att hon var väldigt blek, att det inte var lång tid kvar. Men pappan var väldigt påstridig, att han absolut ville att hon skulle få mat. Vi stoppade en plastslang i näsan som går ner i magsäcken. Hon fick mat och i samband med det kunde jag se på övervakningsskåpet att hon började få en konstig hjärtrytm som hon inte hade haft under hela dagen.
Familjen: Det kändes inte mer än rätt att hon skulle få mat, hon hade inte fått något sedan morgonen. Hon skulle inte behöva dö hungrig.
21.00 Sista timmen
Nattpersonal kommer, men undersköterskan ombes jobba över. Läkaren säger att hon emellanåt måste spruta koksalt i kanylen, så att tillfarten hålls öppen och morfinet kan komma fram. Linneas värden blir allt sämre.
Läkaren: Undersköterskan kom till och med ut och hämtade mig vid ett tillfälle, därför att familjen var så ihärdiga på henne när jag inte var därinne och ville alltså att vi skulle spruta så hon slapp lida, så att hon kunde få avsluta sitt liv. Jag gav henne koksalt så att föräldrarna blev lugna och tyckte det var bra.
Familjen: Vi bad snälla, kan hon inte få något så att hon sover när det händer?
22.00 Dödsögonblicket
Om detta finns två versioner, omöjliga att förena. Läkaren minns inte att hon gav Linnea någon spruta alls, inte ens koksalt. Sju familjemedlemmar säger att läkaren gav en spruta minuter eller sekunder före döden.
Läkaren: Jag har inte gjort något som tagit livet av barnet, jag har försökt göra det så bra som möjligt när vi hade bestämt att döden var oåterkallelig.
Familjen: Nej, sa läkaren först. Sen fick Linnea en spruta i alla fall.
22.02 Dödförklaras
Läkaren: Jag lyssnade på hjärtat för att kunna säga om hon är död. För att säga hjärtdöden. För mig är ju hjärndöd ett begrepp.
Familjen: Det var skönt när man såg att hon slöt ögonen.