Häftig fest, men var är stjärnorna?

Johan Hakelius

”Hvorfor Norge” är en fråga som ställs alldeles för sällan.

Men om du går in på den norska Nobelkommitténs hemsida för att ta reda på varför fredspriset delas ut i Oslo, så finns faktiskt frågan där.

”Hvorfor Norge”, står det. Så du klickar.

Det visar sig att den norska Nobelkommittén är lika förvånad som du:

”Ingen vet med sikkerhet hvorfor Alfred Nobel ønsket at akkurat Fredsprisen skulle deles ut av en norsk komité – eller hva som fikk ham til å inkludere Norge i Nobelprisene overhodet.”

I den mån kommittén alls hittar ett skäl till att den finns, är det att Nobel ville att ”unionens lillebror også fikk et ord med i laget”. Det här var ju på den tiden då Sveriges kung även var Norges.

Min egen teori är att Alfred tappade fredspriset i Norge. Kanske skulle han byta tåg på Oslos Vestbanestasjon och råkade glömma väskan med det lilla fredspriset på perrongen. Koffertarna med de stora fysik-, kemi-, medicin-, litteraturpriserna kunde han förstås inte undgå att hålla reda på. Ett par år senare råkade någon stortingsledamot, på jakt efter en förlorad burk skidvalla, av misstag kvittera ut Alfreds lilla fredsprisportfölj på hittegodsavdelningen. Och sedan ledde det ena till det andra.

Och vilket ”andra” det har blivit:

Oprah Winfrey. Michael Douglas. Catherine Zeta-Jones. Anthony Hopkins. Liam Neeson. Tom Cruise. Salma Hayek. Julianne Moore. Sharon Stone. Angelica Huston. Kevin Spacey. Uma Thurman.

Nej, de har inte fått priset. Än. Men de har alla lett den sedan 1994 vidhängande konserten.

I stort sett varje Hollywoodstjärna som blir tårögd vid tanken på barn, isbjörnar och ett fett gage, har gjort det. Och det är en smart idé, eftersom fredspristagare sällan är särskilt muntra typer.

Vem skulle du helst bli inlåst i en hiss med: Mohamed El Baradei eller Salma Hayek?

Jimmy Carter eller Jessica Lange?

Wangari Maathai eller Tom Cruise?

Okej, Tom Cruise vill ingen bli inlåst med någonstans, men du förstår vad jag menar.

Till gänget av Hollywoodblötisar läggs artisterna de presenterar: Annie Lennox. Bryan Ferry. Bon Jovi. Sting. Paul McCartney. Willie Nelson. Lionel Richie. Och Sølvguttene, Norges svar på världens första pojkband, Wiener Sängerknaben.

Två saker kan man vara säker på när en så faslig mängd popkulturella världsförbättrare samlas i Oslo.

Den första är att ingen nämner säljakten. Den andra är att alla begriper vilka de verkligt rubrikknipande huvudpersonerna är.

I år heter de Michael Caine och Scarlett Johansson. Diana Ross ska sjunga.

Jag antar att vi får skylla oss själva. Alfred skulle ha haft bättre koll på sin portfölj. Man ska inte ge småsyskon ett lillfinger. De kan inte låta bli att sukta efter hela armen.

Och nu tvingas vi sitta här och bevittna hur lillebror vältrar sig i den grövsta globala name-droppingen, sedan Bob Geldof fick sina vänner att lalla ”Do they know it’s Christmas”.

Vadå?

Skulle vi vara avundsjuka, därför att vi bara har vår gamla vanliga stelopererade frackmanöver, med kung och glassbomb i Stadshuset?

Drittprat.

Festen – timme för timme

16.30 Prisceremoni i Konserthuset. Därefter bussas gästerna till Stadshuset på Kungsholmen.

18.30 Dags att leta upp sin sittplats i Blå Hallen

19.11 Fanfar och konungens skål

19.25 Förrätten, fisk eller skaldjur, kommer nerför trappan på parad

20.11 Huvudrätt, alltid kött

21.10 Dessert

22.10 Pristagarnas tal

22.30 Bordet bryts, dags för dans

02.00 Efterfest för dem som orkar, normalt på Handelshögskolan.