”Jag och fotografen fick sitta i hans lyxiga Mercedes”

Aftonbladets Åke Malm om sina möten med Luciano Pavarotti

ROM. Luciano Pavarotti är död och en hel värld musikälskare sörjer.

Italiens egen "big Luciano" har tagit sin sista ton.

- Men han kämpade in in det sista och var sig själv som den store optimisten, säger hans manager, Terri Robson.

Själv var han alltid ödmjuk inför sin publik.

- O Jussi – den store Jussi, svarade han själv på min fråga om vad han visste om den svenske världstenoren.

De spelade ju på något sätt i samma division, Jussi Björling och Luciano Pavarotti. Den naturliga lättheten att nå tenorens högsta höjder. Det varma, klara röstläget som gjorde honom till en operascenens försteälskare trots alla kilon han kom att bära på.

Idag säger många att han måste vara en av de sista stora tenorerna som förmår samla hundratusentals åhörare omkring sig.

Samlade tenorerna

Och han visste också att utnyttja denna väldiga popularitet. Hans var initiativet att samla de tre världstenorerna tillsammans med Jose' Carreras och Placido Domingo till en lång rad framträdanden världen runt.

Men det började i Rom i samband med fotbolls-VM 1990 då jag träffade Luciano och hans kollegor i en hotelfoyer här i Rom där de presenterade sig och sitt program.

Redan då var det många finsmakare som rynkade på näsan. För tenortrion började ju bli litet till åren och många ansåg att sådana här jätteföreställningar utomhus, mest var ett spel för massorna.

Men Luciano Pavarotti höll naturligtvis inte alls med:

- Om jag kan vinna en enda person för den klassiska musiken då är det en oerhörd seger, förklarade han.

Tog publiken med storm

Och nog vann han några personer. Det kom 150.000 till Hyde Park i London och 300.000 till showen i Paris framför Eiffeltornet. Varje gång tog han publiken med storm och månget stenhårt hjärta vibrerade av lycka när han höll ut sluttonen i Vincerò ur Turandot.

Mitt andra möte med Luciano var på hans stiliga bondgård utanför Modena där han började organisera den eleganta hästhoppningstävlingen som bar hans namn. Jag och fotografen Luciana Zigiotti kom till platsen och mötte en charmerande Luciano som mitt uppe i de hektiska förberedelserna för tävlingen, bjöd oss sitta upp i hans lyxiga Mercedes 600.

Sedan rattade han oss omkring bland stallar och grödor medan han svarade på alla frågor som jag kunde hitta på.

Tränade i timmar varje dag

Trodde han verkligen att vem som helst skulle kunna bli en sångare, provocerade jag.

- Självklart, med den rätta träningen. Det här är ett jobb som till 70 procent är träning. Precis som vilken idrottsman som helst.

- Men självklart behövs det också en gudasänd gåva om man skall nå världstoppen, menade han ödmjukt.

Att hålla instrumentet, hans guldkantade stämband, i bästa trim, det betydde träning i timmar varje dag.

Ett andra tillfälle att prata med honom kom när han samlade sina vänner bland popsångarna till en gemensam konsert. Då rynkade finsmakarna definitivt på näsan och ansåg att Pavarotti var slut.

Kanske var toppen nådd om man jämförde med hans inspelningar från 70-talet med Joan Sutherland.

Men publiken älskade honom och popartister som Zucchero erkände honom som den store musiker han var.