Peters son var kriminell och dog av en överdos – kämpar för att bryta tabun
Publicerad 2023-12-03
Första gången han såg sin son påtänd var på julafton – sedan väntade en spiral med brottslighet och droger.
Peter begravde Daniel på hans 36-årsdag.
– Jag vill ta bort den här tabu-stämpeln.
Hallväggen i lägenheten i Vällingby i västra Stockholm täcks av fotografier på Peters familj och barn. Större och mindre inramade foton.
Högst upp hänger den största tavlan.
Det är en bild på Peters äldsta son Daniel, tatuerad i ansiktet och med ett leende på läpparna.
Hemma har familjen börjat julpynta och röda gardiner, julstjärnor och en adventskalender hänger på väggen.
Om bara några veckor är det jul igen, och snart har det gått två år sedan Daniel dog av en överdos.
– Jag tänker mycket på det. Varför det hände, säger Peter.
I fängelse när han var 18
När Daniel var barn brukade han umgås med vänner, spela fotboll och hockey. Men under de tidiga tonåren började problemen. Hur det skedde och varför är svårt att svara på, men först testade Daniel alkohol, sedan blev det droger. Och alkohol i kombination med en ADHD-diagnos är ingen bra kombination, säger Peter.
När Daniel var 18 år fick han sin första fängelsedom.
– Då var det misshandel som han fick tre månader för. Och det tror jag blev inkörsporten till alltihopa, för där träffade han ”lite fel folk” som satt på längre fängelsestraff, säger Peter.
Sedan eskalerade det snabbt. Daniels anhöriga beskriver honom som en älskvärd person som hade väldigt lätt för att få nya vänner. Samtidigt drogs han snabbt in i fler problem, och till fel personer.
– Första gången jag såg att han var påtänd var på julafton. Mycket hände kring jularna. Min första reaktion var att förneka det, ”nej, inte han inte”. Det var första gången jag såg att han var påtänd, men jag förstod det först senare. Det var svårt att accepterna det för sig själv, säger Peter.
Daniels drogmissbruk blev värre, samtidigt som han drogs djupare in i den kriminella världen. Daniel tillhörde inget nätverk, men umgicks med många inom den gängkriminella sfären. Han brukade kalla sig för ”frilansare”, enligt Peter.
– Det eskalerade snabbt. Det handlade om många tunga droger som benzo, men också mer och mer brott. En gång sa han till mig ”pappa, om du visste vad jag hade gjort, skulle du förskjuta mig”. Jag bad honom att inte säga något.
Fick du någonsin veta vad han menade?
– Nej, jag kommer aldrig få reda på vad det handlade om. Men man tänker såklart det värsta. Som anhörig har man väldigt mycket tankar och funderingar, säger Peter.
”Vem pratar man med när ens barn har häktats?”
Åren därefter blev en lång och smärtfylld kamp för Peter. Å ena sidan fanns oron för sonens missbruk, å andra sidan fanns oron för den kriminella värld som sonen dragits in i – två problem som ofta gick hand i hand.
– Jag var rädd att han skulle ta en överdos, vilket han gjorde flera gånger. På helgerna läste jag kvällstidningarna för att kolla om det hade varit en skjutning. Det var en ständig oro, säger Peter.
– Det låter hemskt att säga, men den bästa tiden för mig som förälder var när han satt inne eller på behandlingshem, för då visste jag att han var i säkerhet.
Samtidigt tampades Peter också med en känsla av skam, en känsla av att han hade misslyckats som förälder och ändlösa frågor utan svar: Var gick allt fel?
– Det går egentligen inte att hantera det. Man är väldigt ensam som förälder i en sådan situation. Vem pratar man med när man åker hem från häktet, där ens barn just har häktats? Det finns inga insatser för anhöriga.
Begravdes på sin födelsedag
Turerna till missbruksvården, sjukhuset och ibland också polisens arrest och häktena blev många. Ibland bar Daniel skottsäker väst och väntade sig det värsta.
Samtidigt kämpade han också för att ta sig ur missbruket. I perioder jobbade han på vanliga jobb och han planerade att ta körkort. Under en bättre period bestämde Peter och Daniel också att de skulle köra Cykelvasan tillsammans 2022.
– Vi skjutsade honom till behandlingshem så många gånger. Han ville ta sig ur, men jag tror att om man har för mycket bagage, för mycket i ryggsäcken, måste man döva det på något sätt. Och det finns ingen bra hjälp för missbrukare där. Ofta är det lång väntetid och när man har ett missbruk måste man få hjälp på en gång, det fungerar inte för en missbrukare att vänta på hjälp i flera veckor.
Trots många försök från Daniel själv, och otaliga försök från hans anhöriga, tog han sig aldrig ur sitt missbruk. Den 16 december 2021 fick Peter ett samtal och hans värsta farhågor besannades.
Under morgonen den 16 december 2021 dog Daniel i en överdos.
På sin 36:e födelsedag begravdes han.
Och Cykelvasan hann aldrig genomföras.
– Han brukade säga att han aldrig skulle bli äldre än 40. Han fick rätt, säger Peter.
Fick hjälp av stödgrupp
Peter berättar att han han först drabbades av en chock, sedan kom den avgrundsdjupa sorgen. Många gånger försökte han döva den brinnande smärtan i bröstet genom att springa. Han sprang och sprang, med tårar rinnande ned för kinderna.
För att dölja det började han springa i solglasögon.
Samtidigt fanns det också en ljusglimt i mörkret. För bara några månader före Daniel bortgång hade Peter fått kontakt med Hässelby-Vällingbys anhörigstöd genom sociala insatsgruppen (SIG), dit anhöriga till kriminella och missbrukare kan träffas för att prata och få stöd.
Första gången Peter besökte SIG tänkte han vända i dörren. Men han ändrade sig och gick in. Något som han aldrig har ångrat sedan dess.
– Det viktigaste man kan göra är att prata om det. Det är det som hjälpt mig jättemycket, säger Peter.
Sedan dess går han på regelbundna träffar där han möter föräldrar och anhöriga i samma situation. Som behöver stöd för att hantera sorgen efter sitt döda barn, eller stöd för att hantera oron för sitt barn som hamnat i kriminalitet eller missbruk.
– Redan dagen efter Daniels död gick jag dit och berättade vad som hade hänt. Det har hjälpt mig så otroligt mycket, säger Peter.
Vill hjälpa andra
Utanför fönstren i Vällingby ligger snön tjock. Familjens katt, som just släppts ut på balkongen, jamar för att komma in igen.
Runt omkring i lägenheten finns minnen av Daniel. I ett upplyst skåp i vardagsrummet står ett porträtt på honom och Peter.
På hyllan nedanför ligger ett kort: Mail from jail.
– Han brukade skicka brev när han satt inne, säger Peter.
Livet går vidare, men sorgen efter Daniel kommer aldrig försvinna. Däremot har Peter flera planer för framtiden.
I nuläget håller han på att starta upp Enad kraft – en stödgrupp för föräldrar i samma situation. För föräldrar som behöver någon att prata med.
– Jag vill göra det för att kunna hjälpa och rädda andra föräldrar. Allt jobbigt som jag har lärt mig vill jag ge till andra. För jag har allt mitt bakom mig nu, men jag ser hur trasiga och ledsna föräldrarna är – samtidigt som många av dem också lever med en hotbild, säger Peter, och fortsätter:
– Jag vill ta bort den här tabu-stämpeln. För det viktigaste vi kan göra är att prata med varandra om det.
