Underhållande, lärorikt och en smula krävande

Oisín Cantwell

helskärm

Vad är egentligen sant?

Det är inte en helt enkel fråga att besvara, men komikern Jesper Rönndahl gör ett försök och tar oss med lätt hand genom världshistorien i Vinter i P1.

Vi låtsas tro på sanningen. Eller om det är tvärtom. Hursomhelst, misstron hänger vi på en galge i hallen när vi går in i en kyrka eller går på bio.

Men vad är sanningen?

Det har filosofer funderar på i tusentals år. Men svaren har varierat. Thales, allmänt bedömd som den förste filosofen, sa att allt var fukt.

Platon lär oss att sanningen finns i en grotta, i uppslagsverken står det att Sokrates är ful och Aristoteles sanning gällde i 1000 år innan den slängdes i papperskorgen.

Sant är att Rönndahls berättelse är krävande. Men sant är även att de svåra frågorna kan serveras underhållande. Det har Rönndahl insett. Eller om han har lärt sig.

Matematiken uppfanns och festerna var trevliga. Men så kom den jobbige fransmannen Descartes på 1600-talet och sa att tvivlet är den enda sanningen.

Och så har vi naturligtvis det här med religion. Zenbuddhister mediterar sig fram till sanningen och katoliker tror på skärselden, för det bestämde påven på det första Vatikankonciliet år 1870.

Vår berättare är inte imponerad av Gud som lösning och kastar sig i stället fnittrande på flogistonteorin. På 1700-talet var man säker på att saker kunde brinna för att det innehöll ämnet flogiston.

Då har matematiken lyckats bättre. Problemet är att vetenskapsmännen inte har lyckats bevisa att just denna disciplin är en upptäckt och inte en uppfinning.

Om matematiken finns kvar efter att jorden har sprängts så är det så nära sanningen vi kan komma. Men det måste ju bevisas, vilket inte blir det lättaste.

Rönndahls vinterprat är underhållande och lärorikt, även om jag inte kan undvika misstanken att denna en och en halv timmes funderingar upplevs som en smula krävande i en bakfull nation som mest av allt vill begrava nyårsaftons festande på närmaste pizzeria.