Jag blev Jesus Kristus på fyllan

Jag står i en bar på en nattklubb tillsammans med mina kompisar. Jag är så full att jag påminner om en gamling. Jag får hålla i mig i pelare och stolpar. Jag går långsamt och reagerar slött på yttre stimuli. Om jag skulle behöva knäppa en skjorta – vilket jag inte behöver – så skulle jag behöva hjälp med den saken.

Så börjar det busas i min omgivning. Någon välter ett ölglas med flit och en annan börjar skojbrottas med mig. Och jag vänder blicken mot utgångarna och ser vakternas ögon glimma av slagsmålshunger. När ännu ett glas här hos oss åker i golvet så reagerar de instinktivt. Jag har ingenting gjort, men ändå är det mig de knackar på axeln.

”Du har fått nog nu”, säger en av dem. Och så känner jag hur fyra stora händer tar i mig och försiktigt styr mig mot utgången. Jag gör det alla oskyldiga människor skulle göra i det läget – jag slår. Jag smiskar bort deras äckliga händer och ryter: ”Försvinn!” Vakterna tar ett steg tillbaka, böjer knäna som brottare, som om jag vore ett mycket sällsynt djur som måste tillfångatas och studeras. De dyker på mig och jag är fast igen.

Så plötsligt händer det. Jag känner inte längre mina fötter mot marken. Jag svävar. Jag hovrar elegant mot utgången. Då slår det mig: Min fylla har uppnått himmelska proportioner. Den är fanimej biblisk. Jag är Jesus Kristus. Jag är Guds son och jag tar skulden för all fylla i den här nattklubben. Och jag tänker med avsky och äckel på vakterna, men tänker ändå: ”Förlåt dem. Fader, för de vet inte vad de gör.”

Och färden fortsätter, jag är på Golgata, mina vänner! Detta är sista färden! Folk skriker omkring mig och pekar finger från långt, tryggt håll. ”Nu åker du ut, Schulman”, skriker en främling med förvridet, ondskefullt ansikte. Och borta i hörnet där ser jag vaktchefen övervaka allt. Det är vidrige Pontus Pilatus. Och mina kompisar, lärjungarna, rusar fram till honom för att förhindra det här fruktansvärda misstaget, men han står där bredbent och mäktig och skakar på huvudet med tom blick.

Någon öppnar dörrarna och jag svävar ut i kylan. De släpper av mig och vänder omedelbart in. Och jag tänker: Jag är Jesus Kristus och de ska få ångra det här. ”Jag kommer tillbaka”, skriker jag åt dem. ”Jag kommer tillbaka om tre dagar!” Som Jesus. Återuppstånden. Jag kommer tillbaka.

Följ ämnen i artikeln